Ett inlägg om barnsliga tankar.
När jag var barn var jag helt fascinerad av två leverfläckar jag hade. Den ena satt på insidan av vänster knä, den andra vid höger smalben. Två bruna prickar…
I min familj sa man inte leverfläckar. Man sa
skönhetsfläckar.
Skönhetsfläckar! Det var ett sånt vackert ord för mig. Jag var nämligen så barnslig att jag tolkade ordet som fläckar av skönhet, inte fläckar på skönheten.
Idag är kroppen full av bruna prickar. Särskilt sköna är de inte. De har förökat sig betydligt sen jag var barn. Men jag minns den bruna mannen som en kväll plingade på hos oss. Jag var fem år gammal och min pappa skulle intervjua den här mannen. En afrikan på besök i en liten småländsk ort vars gator knappt ens trampats av andra européer än smålänningar.
Den som öppnade ytterdörren var jag. Och jag blev fasansfullt rädd! Jag klättrade uppför pappas baksida och skrek och skrek. Den stackars afrikanske mannen blev tvungen att gå.
Sen pratade pappa med mig. Han sa att afrikanska människor är precis som vi fanns de har annan färg i skinnet. Brunare än vi.
Skönhetsfläckar?
undrade jag.
Och så omvandlades min rädsla till en stor förundran över hur otroligt skön den där brune mannen var. Egentligen. Hela han var ju en skönhetsfläck – med betoning på skönhet.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Så fint ❤ tänk om alla kunde tänka så..
Ha dé!/Kram
Och anekdoten från min barndom är sann dessutom!
Kram!
Jag förstår att du blev skrämd, för jag minns inte heller att jag såg någon afrikan i tidig ålder, möjligen på tv, så om man öppnar dörren som liten, så skulle man förmodligen bli rädd skraj ! tyvärr blev jag vääldigt irriterad på en i lördags som hade väldiga problem med att se två kvinnor hålla om varandra, fick onda blickar och huvudskakningar… men det har ju inte med afrikaner i allmänhet att göra, med det störde mig att nån hade problem för en sån sak..
I övrigt tycker jag det är fint med afrikanskt utseende 🙂
Det var den första bruna man jag såg och jag blev livrädd. Men sen efteråt, när pappa hade pratat med mig, skämdes jag förstås. Om jag inte missminner mig var dessutom just den mannen en man som hade gjort mycket gott i livet…
Jaa…Man är ju en stor fläck på skönheten hel och hållen…
Är du??? Inte då!!!
Hej Tofflan. Ja det var en skön historia men man kan förstå det lilla barnet som aldrig sett en färgad människa.Idag är ju Livet lite annorlunda vi har många färger i alla länder numera så de unga lär sig tidigt. Men skönhetsfläckar mina föräldrar sa med leverfläckar vilket resulterade i att jag vägrade äta levergryta till middag tror jag var nog bortåt 12 år innan jag trodde att man vågade äta av den fniss.. Ja hur det kan bli. Ha en skön kväll!
Ja, men jag rodnar fortfarande när jag tänker på den stackars mannen… 😳
He he he, jag har dissat lever hela livet – och ändå sa mina päron inte leverfläckar! 😛
Ha en go afton du också, Fili!
Min far, han jobbade på tivoli som ung ( född -23 ) och han hade hand om ”skjutbanan” och han berättade om när han träffade den första färgade människan i hans liv.
”Jo vet du, det kom en så snygg kvinna mot ”skjutbanan” och hon var alldeles svart och jag blev så jäkla nervös när hon kom åt mitt håll, för hur skulle jag kunna svara om hon öppnade mun och sa nåt”?
Jamen….vad hände?
”Jodå, hon kom fram och frågade på klockren svenska hur mycket det kostade att skjuta”!
Jädrar så paff jag blev sa min far 😉 och jädrar så snygg hon var!
Ha dé!/Kram
Det var verkligen andra tider förr i tiden! Nu är det nya tider, mer blandat och vi svenskar kanske inte gör bort oss lika mycket längre. Hoppas jag!!!
Kram!
PS Min pappa var född -27.