Ett inlägg om en akut åkomma.
Igår drabbades jag av en akut åkomma: jag blev tillfälligt denil cement. Ibland blir jag riktigt orolig och undrar hur det står till med mig själv en trappa upp, så att säga.
Jag skulle åka och hämta Fästmön från jobbet på eftermiddagen. Passade på att ta med mig fyra soppåsar och två trasiga glödlampor som skulle kastas i soprummet innan jag gav mig iväg. Vidare stod på agendan att åka och lämna in Lottot och tanka bilen.
Nej men det här är ju ingen lampa, utan en skrivbordSLAMPA! Fel bild!
Det var gooott om tid. Ursprungligen, vill säga… Visserligen åkte jag inte iväg med soppåsarna i bilen, men med två uttjänta glödlampor i ena jackfickan. Det blev till att backa tillbaka till soprummet.
Två såna här skulle kastas.
Till sist kom jag iväg. När jag var nästan framme vid ICA Heidan insåg jag att jag hade glömt min plånbok hemma. Det vara bara att vända och åka hem igen, för utan plånboken kunde jag varken lämna in Lotto eller tanka.
En U-sväng och så hem igen. Parkera. Springa upp i lägenheten. Springa ner till bilen. Åka tillbaka. Då var det fem minuter kvar tills Anna skulle sluta, men jag flög in på ICA Heidan och lämnade min kupong OCH inhandlade ett paket Ipren. Undras om tabletterna återskapar hjärnceller?
Jag kom inte så sent till Annas jobb och tanka gjorde vi när vi hade ätit. Men att det är lite mycket nu kan jag bara konstatera. Samtidigt känns det skönt att jag inte är lika denil cement idag, tack och lov! Brukar du också bli akut denil cement ibland???
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Du är inte ensam… Förra veckan åkte jag till jobbet med en brun nätt känga på den ena foten och en grov, hög, grå känga på den andra!! Blev rädd för mig själv nästan eftersom båda måste knytas och ÄNDÅ såg jag det inte…. Jag som är kontrollfreak dessutom 😀
Ha ha ha, ja jisses, detta var ju nästan skenande denil cement! 🙂
Jag har gjort som Caroline x2 .Gick på konsert med två olika sneakers .Vita tack och lov . En gång så rusade jag in på bussen i rååååsa tofflor med spetsar och svandun. Obra.
Jag skriver lappar om vad som ska handlas. Som då blir kvar hemma .
Kram
Ha ha ha, de rosa tofflorna var bäst!
Kram!
Naturligtvis! Flera gånger om dagen ibland. Lägger saker på ett ”säkert ställe”, hur många gånger har man inte gjort det. På väg till nåt rum ser man att nåt ligger fel, eller ligger framme, ”det tar jag på vägen tillbaka” ungefär så. Sen kommer man på efter en timme och man har gått förbi många gånger, att det där skulle jag ju göra. Slänger in kassar med kartonger som ska slängas på återvinningsstationen. Kassarna ligger kvar i ett par veckor i bilen, för de har glömts bort. Återvinningsstationen ligger på andra sidan vägen när vi åker till mataffären där vi handlar mest. Man tänker när man svänger in på parkeringen, att ”nu ska jag komma ihåg och slänga skiten som ligger i bakluckan”. Sen kommer man hem med bakluckan lika full som när man åkte hemifrån, med samma grejor dårå.
Så, jodå. Snurrigt och glömskt värre, hela tiden.
Härligt att det finns fler! Att lägga saker på bra ställen gör jag också – så bra att jag inte minns var… 😛
Ja jösses ja!!! Särskilt på jobbet. Ibland har jag även mindre härdsmältor och är tvungen att låsa in mig på dass och djupandas (törs inte gallskrika, då vet man aldrig var man hamnar..).
Det har hänt att jag blivit stående med ett papper som ska in i en pärm och inte kommer på vad jag måste göra först – förrän jag öppnat pärmen och inser att det underlättar om man gjort hål i pappret först.
Fatta hur jag kommer att bli när jag blir ”gammal på riktigt” när jag är så pass illa däran redan nu *ryser*!
Ha ha ha, glömmer du håla pappren också?! 😆
O yes, så är det – händer nog någon gång per månad att jag står som ett fån med ohålat papper och funderar i en tiondels sekund varför i all världen det inte går att få in det i pärmen.
Det kan ju möjligen vara någon annan diagnos jag har *hrm*. Hjärnbrist, kanske… ;-)?
Ha ha ha, hjärnbrist… Du är för rolig, du Agneta! 😛
Vänta bara, det blir inte bättre med åren säger denna muntergök. Tiden går allt fortare ju äldre man blir och min väninna och jag har diskuterat oss fram till varför det är så. Jo, halva tiden går åt att leta saker man glömt vart man placerat dem, en hel del tid går åt att räkna upp alla namn på de närmaste innan man träffar rätt och sedan tar det sin tid att tugga om saker och ting man redan sagt och berättat utan att man har den blekaste aning om att så är fallet.
Ha ha ha, tack för förvarningen! 😛