Ironside

Ett inlägg om en modäääääääärn TV-serie.

När jag var barn, på stenåldern, brukade det gå polisserier på lördagskvällarna. Eller deckare, kallade man dem. En av dem var en blekfet gammal surgubbe som hette Ironside. Nu har han återuppstått och jag kollade in första avsnittet av nio – och fick lite av en chock: Ironside hade blivit brun/svart/färgad/afroamerikan, vältränad och 30 år yngre än på stenåldern. Det enda som var samma som då, anno dazumal, var surheten och att båda var rullstolsburna.

Ironside av idag. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ironside sitter visserligen i rullstol, men har är fortfarande snut, precis som han var innan han blev skjuten. På ytan ser det ut som om hans partner mår sämre än han själv på grund av skuldkänslor. Fast frustrationen och ilskan får vi tittare se emellanåt.

I det här första avsnittet hittas en ung kvinna död nedanför ett höghus. Vid första anblicken ser det ut att vara självmord. Men är det verkligen det? Ironside och hans team kommer snabbt på att kvinnan höll på med skumma affärer å sin pojkväns vägnar…

Ja, jo… Ironside från 2013 (avsnitten är väl inspelade då, gissar jag) ser ju lite fräschare ut än på 1960-talet. Men frågan är om TV-serien är så mycket bättre. Scenerna är typiskt nutida TV-serier väldigt korta. Växlingarna är lite för snabba för att tilltala mig. Visst ger de fart och fläkt till programmet, men hallå… Jag är inget dagisbarn.

Nye Ironside får medelbetyg. Bra att en person med funktionshinder har en huvudroll, men serien i övrigt känns rätt… amerikansk och det är ganska stor dussinvarning.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dä ä hälg!

Ett inlägg i vilket Tofflan njuter av denna fredag.

Den här fredagen har svischat förbi. Jobb jobb jobb på förmiddagen, med avbrott för go-frukost – på jobbet. Eller snarare, det blev go-frukost innan jag började jobba. Vi har det så, här. Jag förberedde några nyheter till webben, såväl text som bild. Och så värvade jag en medlem till mitt fack. Detta trodde jag aldrig att jag skulle säga! Jag var ju på väg att byta fack. Men tack vare ett engagerat ombud har jag valt att stanna kvar. Stanna kvar i det fack som ibland går under namnet Dimsyn. Just nu ligger facket emellertid på plus hos mig och då heter det som det ska, Vision.

Sprang över till skomakerskan med min trasiga sko på förmiddagen. Sen halkade jag omkring i gympadojor som var väldigt luftiga en kall dag som denna. Lunch intogs på sedvanligt stället. Min lunchkompis idag var en riktig tjockis…

Äntligen började jag läsa den här! Det blev bara ett par sidor igår kväll. När jag slog ihop den efter lunch var jag på sidan 72. En julklapp från Fästmön!

Boken är riktigt bra, men nånting slog mig som känns inkonsekvent angående den trilogi den ingår i. Del ett heter Cirkeln, del tre heter Nyckeln – titlar i bestämd form singularis. Men del två heter… Eld – en titel i obestämd form singularis! Vadan detta? undrar Vän af Ordning.

Redan på väg tillbaka från lunchen kunde jag plocka upp min lagade sko. Å, så skönt att slippa frysa om foten! I skrivande stund är det varmare än i morse, men lik förbaskat skitvinter och kallt. Det snöade för säkerhets skull lite mitt på dan också. Blä!

Skon är lagad! Snabbt gick det och bara 80 pix kostade det.

Nästa arbetsvecka är ännu mera hektisk än denna, men innebär också en fredagslunch med en god vän. Och ett evenemang på lördag som jag inte vill missa för nånting! Detta evenemang kräver en del förberedelser och det är lite sånt jag ska ägna mig åt under helgen. Ett varv med dammsugaren blir det också och så behöver jag tvätta, som vanligt.

På söndag ska jag försöka få till en dejt med Anna när hon har slutat jobba. Dejten blir gissningsvis bland annat en tur ut till Himlen. Hoppas bara att jag hinner göra allt jag har tänkt. Det är tufft när man inte har mer än lördag och söndag att använda för mer tidskrävande saker. Man vill ju liksom hinna slappa också… Men idag njuter jag av att det är fredag.

Hur ser din helg ut? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad.

Livet är kort.

Read Full Post »

Den som jag… ska recensera!

Ett inlägg om en ny bok.

Idag hittade jag ett spännande paket i min postbox. Paketet innehöll Uppsalaförfattaren Christina Wahldéns nya bok Den som jag trodde skulle göra mig lycklig.

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig – en bok att recensera för mig.

Jag har fått äran att recensera Christina Wahldéns bok, dels för min blogg, men också för UppsalaNyheter. Det har varit lite dåligt med artiklar signerade Tofflan den sista tiden till världens bästa lokala nättidning. Men snart kommer en bokrecension i alla fall.

Christina Wahldéns bok handlar om Lisa Stina, Carl von Linnés äldsta dotter, och om hans favoritelev Daniel Solander. Boken är utgiven på det förlag där jag själv tänker ge ut min debutbok, Norstedts. Mer än så avslöjar jag inte idag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyla!

Ett inlägg om morgonens kyla.

Det är kallt. Och jag hatar det. I morse visade termometern nästan 15 grader minus. Jag hoppas Clark Kent* är samarbetsvillig när jag ska åka om en stund.

Nästan 15 grader kallt i morse. (Ursäkta den dåliga bildkvaliteten, men jag vägrar ta med blixt.)

Kyla är bland det värsta jag vet. Jag hatar det. Fruktansvärt.

*Clark Kent = min lille bilman.

Livet är kort.

Read Full Post »