Ett inlägg om en film.
Häromdan gick en film på SvT som jag inte hade möjlighet att se just då. Därför spelade jag in på DVD-hårddisken för att titta vid ett senare tillfälle. Redan i kväll blev det detta senare tillfälle. Under knappt en och en halv timme satt jag och tittade och lyssnade på en mycket fascinerande Liv Ullmann (min ungdoms Leila Lindholm…) som berättade om sin relation med Ingmar Bergman. Liv & Ingmar är filmen om deras kärlekshistoria.
Liv & Ingmar, en kärlekshistoria genom 42 år.
Ena halvan av Liv & Ingmar är alltså berättaren i filmen. Liv Ullmann låter tittaren få följa med vid hennes första möten med den store regissören, 20 år äldre än hon själv. Hur de filmar en sommar, hur de leker om kvällarna och hur de blir förälskade. Men också vidare in i förhållandet när svartsjuka förgiftar det. Ingmar bygger tidigt en mur runt dem – även i egentlig mening runt huset på Fårö. Liv känner sig instängd. Och så är det lilla konkurrenten som kommer, dottern Linn.
Separationen är oundviklig. Som alla separationer gör den ont. Till skillnad från många separationer håller emellertid parterna kontakten genom åren. Liv säger i filmen att hon bygger en bro. Sen blir de varandras bästa vänner fram till den dan Ingmar lämnar jorden för att färdas ut i universum.
Det här är en rörande film om en fantastisk kärlek mellan två människor som råkade vara kända. Jag ger den högsta Toffelbetyg.
Här kan du titta några dagar till.
Här kan du läsa vad Jerry tyckte om filmen.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Oj… det blev en himla massa pappersnäsdukar… otroligt smärtsam historia! Men också glädje och framgång. Känslostorm! Tänker på det Liv sade att Ingmar ännu finns bland oss, ”när jag säger tokiga saker, så förstörs tagningarna av flugor som snurrar”… såna flugor skulle behövas när folk är elaka! Kanske kan vara ett nytt sätt att hantera dumskallar- låtsas att det surrar bajsflugor runt deras huvuden? 🙂 Kram!
Ja och när hon hittade den där lappen… Buhuuuuuuuuuu… 😥
Du… det där med bajsflugor var ingen dum idé!!! Risken är att man börjar skratta mitt i allt elände, förstås… 😛
Kram, Piafia!