Fredagsbajs

Ett allt annat än fredagsmysigt inlägg.

Min arbetsdag var en blandad kompott. Jag gjorde en del bra prylar idag, trots allt.

Visdomsord på kylen på jobbet.

Jag gjorde en ovanlig sak idag: Jag läste lokalblaskan till morgonfikat. Eftersom jag fick rusa iväg på ett jobb blev jag utan fredags-go-fikat. Min rast blev därför ensam med tidningen närmare klockan halv elva. Passade på att tjabba lite med nån liten tillförordnad chef på blaskan också via Twitter. Likt en politiker undvek chefen att svara på en fråga. Eller också begrep h*n inte. Det var en rätt otrevlig konversation. Jag är glad att jag inte längre betalar för att få läsa blaskan.

Ensam med lokalblaskan och en mugg kaffe.

Det näst bästa jag gjorde var att hjälpa en person att göra lite struktur i internettillvaron. Det allra bästa jag gjorde var att ringa ”Lisbeth”. Ja, du kanske minns ”tokan” på mitt förra jobb, hon som är både klok och rolig och som jag då och då citerade här. Jag ringde helt enkelt för att klaga min nöd och besvikelse över det där nejet som kom idag. Och för att höra om hon vill ses nån gång. Det vill hon, så det ska vi. Men det blir väl i mars, när jag har slutat vara borta från Uppsala tolv timmar om dygnet.

I morse hann jag byta plats på kontoret också innan jag stack iväg på brandkårsutryckning. Nu sitter jag med ansiktet ut mot korridoren, fast med en ”skrivbordsvägg” emellan. Förut satt jag på andra sidan, med ryggen ut mot korridoren. Eftersom gardinen i fönstret bakom inte får vara fördragen, vägrade jag att sitta kvar. Avskyr att ha folk bakom ryggen. Arbetsmiljön på mitt jobb är under all kritik. Alarmerande. Det här är en grej av flera som inte är bra.

Alarmerande arbetsmiljö.

Sista timmarna på jobbet satt vi tre som var på plats idag på det gemensamma kontoret mest och gäspade. Alla var jättetrötta. Vi gjorde allt för att hålla oss vakna. Jag lyckades till och med HTML:a lite.

Nä, inte kom det särskilt mycket snö här. Men kallare blev det och lite halt. Det gick i alla fall bra att köra hemåt. Jag hade ingen lust alls, utan fick tvinga mig själv att stanna till vid Tokerian för att införskaffa… mjölk, fil och vad det nu var. Handlingslappen låg förstås hemma. Medicin, hade jag till exempel behövt… Det blev i alla fall tillfälle att hälsa på en granne som inte hälsade tillbaka. Mest pinsamt för grannen, tyckte jag.

Lägenheten var kolsvart när jag kom hem. Ingen Fästmö. Nej, idag åkte hon hem till Himlen efter jobbet för att vara mamma på heltid i två veckor. Men jag åker förstås ut i morgon och stannar till söndag. Och faktum är att jag tror att hon kommer tillbaka hit nån gång. Hon har lämnat lite prylar efter sig på strategiska platser.

Annas brillor ligger framför fotot på farmor, pappa och farfar på halvabordet i hallen. Jag tror bilden är tagen när farmor och farfar har kommit till Sverige. De ser i alla fall väldigt glada ut, kanske för att de är återförenade efter kriget.

Jag har jobbat i slowmotion med att montera ner det sista av julen här hemma. Till och med julgardinen i vardagsrummet åkte ner och den svarta kom på plats. Men den behöver en Annas touch, så jag litar på att hon

rättar till

nästa gång hon kommer hit. Jag har klättrat på stolar och pallar, men jag har baske mig inte aparmar som räcker till att justera gardinkappan. Ibland behöver man vara två.

Nu sitter väl 

alla andra

och ägnar sig åt fredagsmys. Själv har jag vikt den här kvällen åt fredagsbajs. Här ska baske mig inte mysas. Men jag tänker sprätta en bira och kanske hälla upp en prästostbåge eller två i en skål. Och sen tänker jag läsa ut Fjärilseffekten.

Livet är kort.