Besvikelse och flyt

Ett inlägg om livet, du vet.

Rubriken sammanfattar det vi kallar livet på ett bra sätt, tycker jag. Det är ömsom besvikelser, ömsom flyt. Eller mina dagar… Min förmiddag bestod mest av flyt. Jag fick ta ett jobb med kort varsel och löste det på ett sätt som gjorde alla nöjda. Då känner jag hur jag mår bra i magen. Flytet lägger sig som bomull. Och när jag dessutom får vänliga ord och tack – trots att jag bara gör mitt jobb – blir jag väldigt glad, förstås. Vi människor är nämligen så himla duktiga på att tala om när vi/andra gör fel att vi ofta glömmer bort den positiva återkopplingen. Bara det lilla ordet, med utropstecken efter

tack!

gör stor skillnad. Testa nån gång, så får du se hur glad du gör någon!

Men sen strax före lunch idag blev jag så himla besviken. Jag fick nej på ett jobb jag hade sökt i slutet av förra året. Inget märkvärdigt, nej får jag jätteofta. Ibland blir jag ledsen, ibland kan jag strunta i det. Idag blev jag ledsen. Och besviken. För det första är det så… #¤%&@ pissigt, rent ut sagt, av en arbetsgivare att skicka ut ett nej lagom till en helg. Den som var riktigt sugen på att få det här jobbet (<= jag) känner som att helgen är på sätt och vis förstörd nu.

Jag blev rätt förbannad. Också.

För det andra blir jag förbannad. Det här jobbet fick jag nys om ganska tidigt (i början av sommaren) och kontaktade då ansvarig. Vi telefonerade och mejlade och jag skickade mitt CV etc. Ansvarig var intresserad och ville anställa mig, men ett beslut från högre ort skulle först inväntas. Ingenting hände, men då och då under hösten påminde jag om min existens. En dag mot slutet av året hittade jag så plötsligt en ganska tramsigt skriven annons på Platsbanken – på just det här jobbet. Givetvis skickade jag då in en formell ansökan tillsammans med CV:t. Dessutom ringde jag IGEN till den ansvarige, som lite generat sa att

Ja, ehum, jo… jag kanske skulle ha berättat att jag blev tvungen att gå ut med en annons och när jag sen gick ut med den…

Idag fick jag svaret på min ansökan. Det var, som du förstår ett nej. Ett nej som var som en riktig jävla dubbelörfil. Jag hade inte ens blivit kallad till intervju…

En snabblunch med bästa MF gjorde att jag kände mig lite bättre till mods, men så snart jag satte mig vid skrivbordet igen kom besvikelsen över mig. Därför tog jag resten av lunchen till att skriva av mig i det här inlägget.

Om ett par veckor ska vi ha personalmöte här där jag jobbar just nu. En kallelse till detta kom under lunchen. Eftersom jag inte enbart äter lunch och bloggar på lunchen utan även jobbar kollade jag mejlet. Naturligtvis krockar det med ett annat viktigt möte. Pratade lite senare med chefen om vad jag skulle prioritera. Jag själv är jätteintresserad av personalmötet, men samtidigt är jag bara visstidsanställd och lämnar byggnaden efter februari. Chefen tyckte emellertid att det är viktigt att jag är med på just personalmötet. Det gladde mig. Chefen har uppenbarligen lyssnat på mig och mina synpunkter. Kalenderbokningarna är därför lite omflyttade. Kanske nån blir besviken över detta. För egen del gav det mig en känsla av… flyt. Trots allt. Trots besvikelsen över det där #¤%&@ nejet…

Livet är kort.