The Fry Chronicles

Ett inlägg om en bok. Och lite om ett TV-program.

För ett tag sen tittade jag på Stephen Fry på TV. Han verkade så himla sympatisk när han for runt i världen och träffade såväl homofober som homosexuella som var mer eller mindre förföljda. Därför blev jag extra glad när Stephen Frys bok The Fry Chronicles hittade vägen ner i min postbox, via den snälla Smärtsysterns försorg. TACK! Och nu har jag, understundom, ägnat en stund här, en stund där åt att läsa den här självbiografiska boken – och njutit varje sekund. För se Stephen Fry skriver så förbaskades roligt!

The Fry Chronicles – en självbiografi.

Stephen Fry berättar, på lysande prosa, om några år efter fängelsevistelsen för kreditkortsbedrägeri fram till åren av begynnande berömmelse. Att han är homosexuell är inget han skyltar med, men alla vet det ändå. Det är först på senare år han är mera öppen. Det jag inte heller visste var att han är jude. Samtidigt borde jag ha fattat det bums genom hans sätt att skriva, för han är otroligt

witty.

På svenska finns ingen riktigt bra översättning mer än

kvick

och det säger inte så mycket som det engelska ordet, tycker jag. Den här

wittyness

är också väldigt typisk för judiska skribenter. En sorts humor som är underbart rolig och där skribenten ofta har stor självinsikt, särskilt om sina tillkortakommanden.

I Stephen Frys självbiografi får vi läsare en stor balja roligheter och självinsikter, men också allvarligheter. Jag gillar särskilt att läsa om när författaren försöker sluta röka med Zyban, den medicin som blev min räddning, när han berättar om sin ovanliga allergi och när han beskriver hur en person plockar bort ett pubeshår från tungan.

YES! Den här självbiografin har det mesta, så betyget är givet! Dessutom tycker jag att DU ska läsa den.

Livet är kort.