Ett inlägg om bokslut, kort och gott.
Det är inte många veckor kvar på det här året, 2013. Men än har vi kvar både jul och nyår att fira.
Under tiden sitter jag och funderar över vad jag ska skriva i mitt bokslutsinlägg över året. Inte heller 2013 var ju det bästa av mina år. Men det var bättre än 2009 och 2010, när mitt gamla liv rasade samman. På snart fem år har jag åldrats typ fem gånger tio år. Minst! Att åka berg- och dalbana under nästan fem år gör att man blir gammal – särskilt när man inte kan styra åkattraktionen som man vill. Eller ens hoppa av om man inte vill åka.
En gång i januari 2009 var det en man som sa till mig att jag skulle tacka honom för att han förstörde mitt liv. Ja, alltså, han ansåg ju inte att han förstörde mitt liv, han tyckte att han gjorde mig en tjänst. Jag kan inte tacka honom för det, det lär jag aldrig kunna. Däremot är han skyldig till att så många runt omkring mig har lidit – efter det jag råkade ut för. Och det värsta är att den här mannen bara får fortsätta att förstöra människors liv. Det är ofattbart för mig. Helt ofattbart!
Ibland är det ofattbart… så ofattbart att det inte går att skriva om.
Nu tänker jag inte hämnas. Jag tror på att det finns en rättvisa nånstans, men det är inte jag som är Hämnaren eller Rättviseskiparen. Det finns det andra som är, andra, som har högre positioner än lilla futtiga jag.
Inte bara har jag blivit gammal de senaste fem åren. Jag har blivit ännu konstigare än jag tidigare var. Nu kan till och med jag se att jag är annorlunda och… konstig. Jag har blivit undfallande i vissa sammanhang. Självkänslan och självförtroendet, som jag trodde åkte ner i botten 2009… De var inte ens halvvägs nere jämfört med hur det är nu.
Det är som om jag inte tror mig klara av nånting. Jag säger så ofta
Nej, det här kan jag inte! Jag kan det verkligen inte! Jag fixar inte det här.
Hittills har jag emellertid fixat allt jag har blivit ombedd att utföra. Jag förvånar mig själv, att jag fortfarande är läraktig och utvecklingsbar!
Det finns ett helt gäng med människor som gillar när det går dåligt för mig och min familj. Som gillar när jag gråter av vanmakt, som njuter när jag fortfarande inte har möjlighet att göra vissa saker eftersom min inkomst bara är säkrad till och med februari nästa år. Jag tänker inte alls göra mig några förhoppningar den här gången. Det gjorde så himla ont sist!
Men gänget som tycker om mig är större än det andra gänget, har jag lärt mig under 2013. Det gör mig varm och glad och det ger mig tillbaka styrka och kraft millimeter för millimeter. Inte lär jag bli den jag var förut, men mitt mål är att bli en människa som jag själv kan lita på igen. De senaste veckorna har jag tagit några stapplande steg mot detta mål. Men det är väldigt, väldigt långt borta.
Jepp. Så är det.
Det händer saker i mitt liv, precis som i allas liv. En del är bra, andra är dåliga, några är varken eller. För min del gäller det att komma till ro med den person jag är idag. Inte sakna den jag var för fem år sen, tio år sen, kanske. Tillåta mig att vara konstig, osäker och sen… slå till och med mig själv med häpnad lite då och då. Det är vad jag har jobbat med 2013 och vad jag ska fortsätta jobba med.
Och fortsätta tro att det finns en rättvisa. Att den som gör ont och fel på ett medvetet sätt lär sig en läxa. Att förföljarnas osunda vanor drabbar dem själva. Att den som har missunnat mig och min familj ett bra liv, ska få känna hur det är när familjen blir utan. Jag tror på rättvisan. Men, som sagt, jag är ingen hämnare.
Livet är kort.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 