Ett inlägg om livet.
På luciadagens morgon för ett år sen rullades jag in för operation. Jag minns att jag var så ledsen för jag skulle missa SvT:s Luciamorgon, som bevakade Lucia i Uppsala Domkyrka.
Jag missade Lucia från Domkyrkan förra året, för att jag låg i en annan byggnad vid tiden för framträdandet och under kirurgens kniv.
Några timmar senare hade kirurgen, som såg ut att vara högst en tredjedel av min egen ålder, plockat ut flera tumörer. Jag vet inte hur många tumörer, det sa hon aldrig när vi hade ett samtal dan därpå. Det enda jag vet är att den största var 13 centimeter i diameter och att samtliga tumörer var godartade. Resten av dagen var jag ganska dålig och fick flytta till en mindre sal i Sjukstugan. Men jag minns också en av tjejerna jag delade första salen med. Hon, vars svärfar bland annat tillhörde gänget runt Monica Z och var otroligt begåvad på många sätt. Den tjejen hade lämnat en flaska bubbelvatten (alkoholfritt) från en brunnsort samt en liten lapp. Lappen har jag kvar än. Det är gott när det fortfarande finns goda människor i den här världen!
Att tumörerna skulle vara godartade var inget som var helt säkert. Sedan det konstaterats i slutet på sommaren att de fanns där, inuti mig, gick jag i ovisshet större delen av hösten. Jag minns knappt hösten 2012. Men jag minns att jag var tacksam för att jag hade ett jobb att gå till, för rutinerna det innebar och för att jobbet gjorde att jag åtminstone dagtid kunde tänka på annat än frågan som malde:
Lilla c eller Stora C?
Men jag hade tur. Tumörerna var godartade och kunde opereras bort. Idag, ett år senare, är jag i princip besvärsfri. Däremot är muskulaturen kring operationsområdet inte riktigt så upptränad som den borde vara. Det finns dock noterat på min att-göra-lista. För nu känner jag ju inte längre rädslan att nåt långt sår ska spricka.
Ett år har gått. Jag var tillbaka på jobbet exakt på dagen fyra veckor efter operationen. Där blev jag sen kvar till den sista juli. Åter en tuff höst följde, med jobbsökeri och miljoner nej på sökta jobb. Och nu sitter jag på annan ort och jobbar. För jag lever. Det är jag enormt tacksam för. Och för att Fästmön och hennes snälla mamma ställde upp så mycket som de gjorde för mig för ett år sen.
Luciamorgon på SvT och även den på jobbet missar jag emellertid även i år. Men det är inte jag som är sjuk den här gången, utan min bil som ska få lite verkstadsfix. Förhoppningsvis inte nånting kostsamt…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Hej!
Ha en bra dag och lycka till med bilen.
Kram
Tack! Det har gått bra med bilen och vi hmm båda till jobbet i tid, bilen och jag.
Kram!
Tänk, att det gått ett helt år!
Tiden går förbaskat snabbt, hinner ju inte med!
Hoppas du får en bra helg och att du kör försiktigt när du ska hem, kan tänka mig att det är ordentliga köer en fredag.
Ha dé!/Kram
Ett helt år har gått idag och jag trampar fortfarande vår jord.
Ha en go helg!
Kram!
Vi är många som är så tacksamma för att vi har dig kvar, vet du. Inte minst jag, för vem skulle jag annars sitta och fnittra med och minnas gamla tonårstider, eller vämjas över mammor som inte är riktigt med längre? Eller den här: Vem skulle jag prata böcker med i flera timmar, om jag inte hade dig?
Kramis på Lucia!
Kramar, kära vännen min!!!
Ha en go helg!
Jag tänkte på det där igår-att det är ett helt år sen, o så på din så ledsamma jul förra året. Jag kände mig lite ”blue” o tänkte sen att men herre g, bit ihop en stund bara- när det inte är värre !
Det var inte den bästa av jular förra året, men naturligtvis är jag glad att operationen gick bra och att jag är frisk idag. Det är så många förväntningar på julen och jag har aldrig riktigt fått fira den som jag har velat. Bättre att inte ha några förväntningar då utan i stället bara vara.
Vad skönt att du fortfarande är kvar på denna jord ! Tycker jag . För vem ska jag annars antikrundeflamsa ihop med 🙂
Kram
Jamen du! DET måste vi göra igen när det kör igång. Fast då bloggar jag inte om det. Man får inte skratta åt andra när man är ful själv. (pekar på mig, inte dig)
Kram!