Ett onsdagsinlägg mellan uppdragen.
Onsdag idag. Mitt i veckan. Jag har arbetat rätt hårt på förmiddagen med diverse texter till intranätet samt diverse brandkårsutryckningar. Växeln tycks ha upptäckt att jag svarar i min telefon nu. Det har kommit flera samtal från ”allmänheten” idag. Känns inte som om jag kan svara på nånting. Jag är lite frustrerad, milt sagt.
Det blev en smörgåslunch idag på mitt sedvanliga lunchställe i sällskap av min bok på gång. Jag vill gå ifrån arbetsplatsen en stund. Jag vill sitta för mig själv, stänga in mig i ljudet från mina egna andetag och inte ett sammelsurium av röster och ljud. Det är så tröttande. Tyvärr klarar jag inte av att jobba med musik i hörlurarna. Ibland stoppar jag i lurarna i öronen ändå och har tyst. Låtsas lyssna. Det stänger ute en del som jag inte orkar med. Fruktansvärt trött om kvällarna…

På Södergatans café & salladsbar äter jag lunch nästan varje dag. Billigt, bra och gott.
Nu sitter jag och väntar på underlag till en nyhet som uppenbarligen är JÄTTEVIKTIG och som ska ut pronto. Det värsta är att jag inte brukar få nåt vidare underlag. Idag på förmiddagen slängde nån åt mig en USB-sticka med bilder som skulle läggas in i en intern nyhet. Ingen aaaning om vilka personerna är på bilderna. Det blir inte alls bra. Frustration… Men nu är det nerförsbacke till helgen. Det är nånting jag inte trodde att jag skulle längta efter eller känna för ett par veckor sen. Men jag biter ihop – och än så länge håller bettskenan om natten.
Livet är kort.
Alla arbetsgivare borde inse att arbete i landskap inte är bra för någon. Det är fruktansvärt tröttande. Alla ljud som kommer in oavsett om jag vill eller inte, det är inte bra!
Jag är jättejättetrött. Det börjar redan på eftermiddagarna… 😦
Jag skulle aldrig klara av att jobba i ett sånt kontorslandskap, har ett stort behov av tystnad och jag förstår, att du är trött när kvällen kommer.
Bra material i bettskenan! 😉
Ha dé!/Kram
Vi är just för tillfället fyra personer bara i samma rum. Men det kommer folk hela tiden, det ringer och man har ingenstans där man kan prata ostört…
Mycket bra plast i skenan! 😉
Kram!