Jessica revival och Rocky road

Ett inlägg om musik och kakor.

Ett TV-program som man kanske inte tror att en Toffla ska gilla, men som en Toffla faktiskt gillar, är Fest hos Bagge Wahlgren. Jag tycker att Laila och Niclas, med efternamnen Bagge respektive Wahlgren, verkar vara både underhållande och lättsamma. Såna där människor som verkligen passar att vara värdpar på fester och middagar. I TV-programmet bjuder de in var sin gäst som de lagar mat och leker tramsiga lekar med. Och som grädde på moset dyker alltid en artist upp och river av en låt, för det mesta på Bagge Wahlgrens hustak…

Igår var det en artist som det har varit ganska tyst om ett bra tag. En tjej som har en gudomlig röst och vars låtar jag störtgillade i slutet på 1990-talet. Men hon tillhörde ett annat liv. Ett liv jag hade då. Många av låtarna förknippade jag med jobbiga händelser. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på CD-skivorna jag har.

Dino – CD:n som bland annat innehåller To be able to love. Mitt exemplar är för övrigt signerat av artisten också!

Så plötsligt poppade hon upp i TV-rutan igår kväll, drack skumpa med Laila och Niclas och deras gäster Lars-Åke och Josephine – Jesscia Folker. Kvinnan med den gudomliga rösten, som jag sist hörde typ 1999. I morse följde hon med ut i bilen. Eller det vill säga CD:n Dino, som släpptes år 2000. Det året jag funderade på om jag nånsin skulle kunna älska igen. Nu är det 2013 och jag vet att jag kan älska igen, mer än jag nånsin har älskat älskar jag – Anna. Och det gjorde inte alls ont att lyssna till Jessica till och från jobbet. Inte ett dugg. Det var som att återse återhöra en god vän.

______________________

Över halva veckan är gjord och jag längtar som tusan efter helgen – trots att jag har massor att göra då. Jag ska köpa julmat, kanske ytterligare ett par klappar och så ska frysen frostas av och hemmet julpyntas. Däremellan vill jag åka ut till Himlen och träffa Anna och ”barnen”.

Det har varit tuffa dagar och det kommer tuffa dagar – på flera sätt och på olika håll. Men i kväll fick jag faktiskt ett telefonsamtal från nån som gjorde mig ledsen igår. Nån som faktiskt bad om ursäkt. Det blev jag glad för.

Anna och jag åt middag på en nyöppnad restaurang här i närheten där man säljer snabbmat. På vägen tillbaka stannade vi till på Tokerian och köpte med oss nåt gott hem – Rocky road-kakor. Du vet såna där kakor med minimashmallows på, såna som ser ut som öronproppar.

Rocky road – kaka med öronproppar på.

Vi hade sån tur att det var extrapris på tre (3) Rocky road-kakor. Dessutom fanns det bara en kanelbulle kvar. Så med oss hem följde tre kakor och en bulle. Dessa delades nogsamt och förtärdes till kaffe. Nu kommer skiten nästan ut genom öronen. Lätt illamående, alltså… (Understatement of the day.)

Nu ska jag göra dagens surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag joinar min darling igen. Och snart är det dessutom läggdags. Vart tar tiden vägen..?

Livet är kort.