Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 december, 2013

Ett inlägg om en TV-dokumentär i två delar.


I söndags kväll
gick första delen av två av en dokumentär på SvT2. Vi fick följa med brittiske skådisen, författaren och TV-människan Stephen Fry i hans luskande kring varför en del människor här i världen är så förbaskat negativa och hatiska mot HBTQ-människor. I del ett av Stephen Fry kommer ut åkte han till Uganda och Hollywood samt rörde sig i England.

Stephen Fry

Stephen Fry fascineras av homofober. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Maverick Television.)


I den här första delen,
som vi såg först i kväll, fredag, via DVD-hårddisken, reflekterar Stephen Fry över hur mycket som har hänt under hans egen livstid för homosexuella och i uppfattningen av homosexuella. I sitt eget hemland träffar han bland annat en ung iranier som söker asyl. I Iran är det nämligen dödsstraff för homosexualitet. Men The Home Office kräver att den unge mannen ska bevisa sin homosexualitet – och så länge han inte kan eller vill göra det får han igen asyl… Men hallå! Hur ska han bevisa detta???

Stephen Fry är uppenbarligen fascinerad av homofober. Och även om de personer av den arten vi möter i TV-programmet är rabiata framstår de faktiskt som en aning… knäppa också. Värst av alla är nog pastorn från Uganda som är totalt fixerad av könsorgan och anus. Jag kunde inte låta bli att skratta för han var så… tokig.

I Hollywood träffar han bland annat en läkare som säger sig ha en metod att bota homosexualitet. När Stepehn Fry säger att läkare själv ser ganska bögig ut blir det väldigt tyst… Utom hemma hos oss, för vi skrattar igen, Fästmön och jag.

Nästa söndag får den som vill och kan följa med Stephen Fry till Brasilien och Ryssland. Programmet börjar klockan 20 och håller på en timme. För säkerhets skull har jag ställt DVD:n eftersom vi ska äta julbord. Den andra och avslutande delen vill jag nämligen inte missa. Det här är både intressant och engagerande, men också såväl upprörande som rentav roligt.

Högsta Toffelbetyg förstås!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara hemma.


Det blev verkligen
ett hemskt väder idag. Ändå är vi här uppe ganska förskonade. Där jag jobbar var det emellertid mest snöblandat. Närmare Uppsala var det blötsnö. Tung. Dålig sikt. Snorhalt.

Men jag kom hem och det är jag tacksam för! Nu suger jag på en fredagsöl, medan vi väntar på att middagen lagar sig i ugnen. Fästmön fixar potatisgratäng och kyckling och jag har tappat upp en karaff av husets röda, det som har stått på klarning i två och en halv månad. Det ska bli spännande att skåla i!

Insnöat fönster

Vi är ganska insnöade här…


I morse glömde jag
snöskyffeln hemma, men det gick bra att ta sig in i garaget när jag kom hem. Vi får se hur det är i morgon bitti. Vaktis har varit ute och plogat tidigare. Snön vräker emellertid fortfarande ner och dessutom blåser det mer, så snön liksom yr omkring.

Det är gott att vara inomhus, hemma, med sin älskade. Det är inte alla förunt och det är jag väldigt medveten om. Hur klarar sig alla som inte har ett hem en natt som den som kommer..?


Livet är kort. Det kan vara ganska hårt också.

Read Full Post »

Ett inlägg om den mörka dagen som ljusnade.


Den här fredagen har ljusnat
– på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.

nelson-mandela-fist

Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.

I morse kunde jag läsa att Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.

_______________________

Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.

Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.

Två finska flaggor o en svensk

Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.


Och det jobb jag gjorde
under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.

Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.

Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitt eget val. Jag tror att det kallas kärlek.

Vi ses kanske i kväll – Inshallah – om Gud vill. Ha en skön helg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om morgonen.


Det ser mörkt ut just nu.
Den enda snö jag ser är den som faller över bloggen. Ute är det kolsvart i skrivande stund. Men jag har kollat väderappen och om jag har tolkat den rätt har vi vitt att vänta i eftermiddag – lagom tills jag ska köra hem. Bara så du vet hatar jag kombon snö – köra bil. Jag är rädd. Det är nåt som kommer med åren, tror jag.

Gårdagskvällen blev rent förfärlig. Stackars Fästmön hade fixat mat, men fick äta ensam tack vare att jag försökte bringa reda i a-kassans krav, bland annat på grund av att Arbetsförmedlingen gjort fel. Igen. Senare på kvällen försökte jag kompensera med att boka ett julbord åt oss. Jag hade tur och vi är nu välkomna till Odinsborg på söndag klockan 17. Det ska bli riktigt trevligt och gott, jag älskar julbord! Eftersom jag inte äter kött vill jag helst välja själv från julbordet vad jag lägger på min tallrik, nämligen.

Odinsborg

Odinsborg – fast om sommaren på bilden.


Ytterligare ett mejl
har trillat in som har gjort mig ledsen nu på morgonen. Det gav mig en ny knuff i riktning mot att stänga ner bloggen för andra än mig själv. Nu var det en läsare som tyckte att h*n hade fått så mycket skit i min blogg. H*n har ingen aning om hur mycket skit jag har fått genom åren – och fortfarande får. Ibland kan jag inte skriva om nånting utan att människor blir arga. Och får jag inte skriva om mina känslor öppet, som till exempel att jag blir ledsen och arg när jag känner mig påhoppad, då kan jag lika gärna stänga bloggdörren. För att skriva om hur jag mår och känner det är ju ett av syftena med den här bloggen.

Nu tickar klockan och jag måste ge mig iväg. Jag hinner inte tänka eller fundera på bloggen under dan, det är nånting jag får ta ställning till i helgen.

Idag är det fredag. Fy te rackarns så skönt!


Livet är kort.

Read Full Post »