Bland stakar och lakan och ut i halkan

Ett inlägg om kvällen.

Snacka om Duracellkanin = jag! Och ändå går jag inte på varken batterier eller några skojiga piller. Känner mig övertrött och full av energi. Lite jobbigt är det att inte kunna koppla av, men det är ju en sån tid just nu. Mycket som måste fixas, helt enkelt.

Min kväll inleddes med att bädda rent och att tvätta lakan. Svarade sen på ett par mejl. Bland annat hade det kommit en förfrågan från nån som ville låna en bild att använda ihop med en dikt som ska publiceras i nån lokalblaska nånstans. Jag trodde jag hade ordning i mitt bildarkiv, men jisses så jag letade! Naturligtvis hade jag döpt filen fel, vilket jag till sist kom på.

In i duschen för att spola av mig och tvätta håret. Sen försöka klippa onda tånaglar – det är bara vidrigt. Jag har visst fått min pappas tår, trots att han inte var född med krökta – han gick alltför länge med för små skor under kriget. Alternativet var skor av tidningspapper…

Ut i förrådet for jag sen för att riva efter stakar och stjärnor. Det är visst första advent på söndag. In med skiten i gästrummet, fram med förlängningssladd, prova om allt funkar. En av stakarna var helt död, men jag har flera alternativ. In fact så många att jag inte minns vilka stakar och stjärnor jag brukar ha var. Förutom köket, där jättestjärnan och de två svarta smidesstakarna ska stå och sovrummet, där den blåa staken har sin plats. Sen… vete tusan… Hittade för övrigt stearinljus till de ”manuella” stakarna också. Eller två av dem. Den jag fick från förra jobbet får nog ligga kvar i sin ask. Den är inte riktigt… jag…

Stakar och stjärnor för provning.

Klockan var 20.45 när jag insåg att Fästmön var på väg att sluta sitt jobb. Att ta bussen skulle innebära att hon näppeligen var hemma före klockan 22 hos Prinskorven. Så efter sms-förfrågan om hon ville ha hämtning som besvarades jakande gav jag mig ut i bilen igen. Det var nästan så jag ångrade mig omgående. Det var nämligen snorhalt ute. Men vad gör man inte när man längtar..? Jag fick såväl pussar som en svart väska i utbyte. Och den svarta väskan innebär ett löfte om att Anna kommer hit på fredag!

En svart väska fick följa med mig hem. Matchar den renbäddade sängen finfint!

Lite snabbprat om helgen hann vi med i bilen. Vi tänker oss att helgen omfattar både nytta och nöje. Bland annat funderar vi på att ta en tur in till Stockholm på lördag för att sammanstråla med FEM & co för en fika. Vi har sen några ärenden vi måste göra, så troligen blir det en snabbvisit, bara. Men det vore så kul!

På söndag måste jag ägna ett par timmar åt min sista aktivitetsrapport för ett tag. Och så måste jag hämta mitt armbandsur. Inser hur mycket jag behöver det när jag jobbar.

Jobba, för resten… Jag har fått en hel del grattis och hälsningar via LinkedIn så jag är alldeles rörd. Och somliga saknar jag hur mycket som helst, dessutom.

Men nu bara måste jag borsta tanden och slänga mig bland mina rena lakan. Har en bok jag vill läsa ut, det har tagit alldeles för lång tid.

Suss gott! I morgon bitti runt sex-tiden kommer en hiss- och disslista på en blogg nära dig. Till dess vilar vi lite.

Livet är kort.

Read Full Post »

Och så blev det onsdag…

Ett inlägg om arbetsdag nummer tre.

Min tredje arbetsdag har nu passerat. Jag står fortfarande på benen. Och idag har jag fått ”jobba” – i alla fall lite grann. Det är mycket som Per ska hinna med att berätta om och lära ut innan han slutar. Dessutom pågår ju det sedvanliga arbetet för hans del, alltså uppdrag han måste slutföra. Per, som jag ju vet läser min blogg, kan få sola sig lite i glansen av mitt beröm – han är väldigt pedagogisk och lugn när han ska demonstrera. Och så är han rätt snäll när jag ställer dumma frågor…

Per har nog ätit många pepparkakor för han är snäll.

Rosten från höstens icke-jobb är inget som sitter permanent, tack och lov. Jag får bort det mesta genom att skrapa lite med min teoretiska nagel. Självkänslan och självförtroendet, däremot, tarvar en del arbete. Jag tror fortfarande att jag inte kan nånting, medan mitt förnuft – och mina fingrar när de löper över tangentbordet! – säger mig

Det kan jag visst, det!

Eftersom jag inte finns på Fejan kan jag inte jobba med arbetsplatsens Facebookkonto. Webbformulär i webbverktyget kan jag inte heller, men jag ska försöka förkovra mig. Trots min ålder är jag utvecklingsbar. Och sen när det gäller resten kan jag faktiskt en hel del – trots att jag inte själv tror det just nu. Det enda jag inte kan är ju verksamheten som sådan. Men det kommer med tiden.

Som lite bonus hängde jag med när Per skulle internutbilda två personer från en annan avdelning i webbverktyget. Då plockade jag upp en och annan intressant grej. Dessutom hittade jag en antik pryl på en av ”elevernas” kontor…

Antikvitet.

Det som ställer till lite praktiska problem är att man i externwebben och internwebben jobbar i olika versioner av webbverktyget. Inte helt logiskt, men extranätet ska ju fräschas upp, troligen under nästa år. Vidare har webbplatserna olika sätt att ladda upp bilder, vilket jag håller på att lära mig… Inte heller helt logiskt, och lite problematiskt när man är ny. Det gick åt många muggar kaffe idag för att hålla mig alert, kan jag meddela. Men det var skönt att få göra en del verkligt arbete idag.

Det gick åt ganska mycket kaffe idag.

Borrningarna i huset har fortsatt idag av och till. Ur den aspekten är arbetsmiljön inte särskilt optimal… I övrigt gillar jag min arbetsplats ur ergonomisk synpunkt. Det höj- och sänkbara bordet är mindre och behändigare än det på min förra arbetsplats. Datorn och jag kommer bra överens, fast skärmen är ju lite liten, förstås. Skrivbordsstolen är bekväm för ryggen. Möjligen skulle jag behöva en trådlös mus. Om jag nu ska önska nånting… Bäst av allt: arbetsplatsen går i snigga färgen tjockis-svart!

__________________________

I natt skuttade jag upp flera gånger på grund av kramp i benen. Jag klev därför ur sängen en halvtimme tidigare än vanligt. Hade intentionen att kanske hinna tanka, men det gjorde jag i kväll efter jobbet i stället. Jag rev i alla fall ur de lakan som tvättas nu i kväll. Känner mig som värsta tvättmedelsmissbrukaren. Det är väl vad de tror om mig på Tokerian, så ofta som jag köper tvättmedel…

Jag har redan märkt att jag inte har så mycket tid till hemmaprylar som jag har haft tidigare! Nu klagar jag inte, jag föredrar att jobba framför att gå utan arbete. Men just nu när vi närmar oss årets sista storhelger är det ganska mycket att fixa och tänka på.

Färdtjänsthandläggaren bemötte mamma bra och det var både mamma och jag glada för.

När jag pratade med mamma igår fick jag veta att hon har blivit beviljad riksfärdtjänst. Hon kommer till mig med taxi från dörr till dörr lördagen före jul och stannar till lördagen före trettonhelgen. Och det blir två veckor, inte tre, som Fästmön påpekade för mig häromdan. Men Anna vet ju att jag lider av sporadisk dyskalkyli, så… Mamma var för övrigt så glad över bemötandet hon fått av handläggaren av färdtjänsten och jag slängde faktiskt iväg ett mejl till kvinnan ifråga igår kväll. Har lite dåligt samvete eftersom jag klagade rätt mycket på dem i somras. Men då var det ju inte handläggaren som hade klantat sig utan kommunen ifråga som fattat beslut om att införa nya regler mitt i sommaren – när ingen fanns på plats att möta allmänhetens frågor, typ.

Tyvärr får jag klaga på lite annat. Det låg en faktura i min postbox på min förra tjänstemobil för en kommande abonnemangsperiod samt trafikavgift för oktober och november. Jag slutade liksom på det jobbet den 31 juli… Försökte ringa en före detta kollega, men h*n hade förstås gått för dan. Jag hoppas h*n svarar på mitt mejl i morgon och ringer upp!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

The Kennedys – hela serien

Ett inlägg om ett TV-epos.

Igår kväll såg jag det som återstod av The Kennedys (2011), serien som SvT1 har visat under fyra kvällar. Starten gick i fredags, på John F Kennedys dödsdag.

Jackie och Jack – the real.

Jag tycker att det var en storslagen serie, ett riktigt epos över familjen Kennedy. Men främst förstås sönerna, varav den ene blev president och den andre mycket troligt hade blivit om han fått leva.

Skådespelarinsatserna var enorma! Och då avser jag inte enbart porträttlikheten som ibland var kuslig…

The Kennedys – skådespelarna.

Om jag ska ha nån kritik mot detta epos är det möjligen att vissa händelser berörs så hastigt. Men samtidigt finns det ju så mycket intressant att berätta. Och vi får se glimtar av systern som lobotomerades, Jacks nästintill sexmissbruk, hans smärta, Jackies och Jacks ”behandlingar” av en rätt suspekt doktor, affären med Marilyn Monroe, pappa Joe, som kysser sin sekreterare utan att fru Rose låtsas om att hon ser – trots att hon befinner sig i samma rum…

Jaa, man skulle kunna både skriva och dramatisera för TV ännu lite mer om den här familjen. Men för ett tag nu är jag ganska nöjd och tillfreds med det jag har fått uppleva dessa fyra kvällar.

The Kennedys får högsta Toffelbetyg även i slutomdöme!

Livet är kort.

Read Full Post »