Ett inlägg om både flyt och kamp i tillvaron.
I skrivande stund är jag otroligt trött men mycket tacksam, snudd på lycklig. Det trillade in ett jobb när tillvaron var som mörkast. Jag har fått några månaders ljus när jag får känna mig sunt trött för att jag utför ett arbete. Dessutom får jag skamligt (i mina ögon!) bra betalt. Det gör ju inte ont, precis, efter ett par månaders a-kassa. Ja, det har ju inte blivit mer än ett par månader trots att jag varit arbetssökande hela hösten. A-kassan har karensdagar och dessutom måste man skicka in sina kassakort före ett visst datum i månaden om man ska få nåt utbetalat samma månad. Men man kan naturligtvis inte skicka in ett kassakort ifyllt för framtida dagar.
Det har varit oerhört tuffa månader. För som alltid i såna här lägen gäller att man har en buffert. Jag hade satt undan lite pengar under tiden jag jobbade dessförinnan. Men pengar räcker ju inte för evigt…

Buffertslantar räcker inte för evigt…
Mina tankar går till alla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Alla som borde slippa denna kamp. Det är så många runt omkring mig som har det oerhört tufft just nu. En del av dem försöker få ersättning från Försäkringskassan men misslyckas. Andra jobbar så mycket de bara kan – och ändå räcker inte pengarna till hyran och andra räkningar. Inte om man dessutom har barn som måste ha mat… Och så finns det de som tvingas jobba fast de är sjuka och de som är friska, men inte har nåt jobb…
Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag över att det är så oerhört orättvist. Man kan ju inte hjälpa att man är sjuk. OK, man ska väl kanske inte tjäna miljoner på sin sjukdom, men man borde ändå få hjälp så att man klarar att betala räkningar och köpa mat samt dessutom betala för läkemedel och behandlingar. Och jag tycker också att det ska löna sig att jobba. Man ska inte behöva vända på exakt varenda krona då.
Det är därför jag skäms när jag läser vad jag får i lön på mitt anställningsbevis. Jag skäms och undrar om jag är värd den månadslönen när andra har det så tufft.
Jag har flyt i tillvaron just nu. Det har hänt så många bra saker under kort tid att jag nästan går och väntar på en katastrof som väger upp det hela. En annan spännande grej är att förlaget får mina 30 sidor den här veckan. Hur ska de reagera där? Blir det exalterade och vill att jag ska skriva den där boken de hittills bara har läst synopsis på? Enligt min mellanhand ÄR de intresserade. Så även mellanhanden – som i nåt mejl funderade över en dramatisering för teaterscenen…

En bok. Som jag ska skriva?
Inte är det så konstigt att det snurrar bra i skallen för tillfället… Tankar kring vilken väg jag ska välja – OM jag nu får ett val.
Och mitt i allt dyker det upp små hälsningar från mina före detta kollegor. Hälsningar som rör mig till tårar. Därför att jag känner mig uppskattad, jag är inte glömd, jag har varit en del av deras liv. Och jag saknar dem! Jaa, jag saknar dem.
Livet är kort.
Du är så himla värd denna chans! Bra jobbat!
Håller tummar och tår för boken!
Tack snälla Anna, så glad jag blir! 😛
Men boken, boken… Om den blir verklighet, när ska jag få tid att skriva den..?
Jag är fullständigt övertygad om att du är värd varenda krona du får i lön!
Så driftig som du är så fixar du tid till skrivandet av boken, som jag hoppas, hoppas blir av!
Ha dé!/Kram
Jag är INTE lika övertygad…
Jo, men då måste jag lyfta bort nånting och det blir troligen bloggen… Tyvärr. Jag har ett stort behov av att skriva av mig i bloggen, men om jag måste välja…
Kram!
Men snälla Tofflan, klappa dig själv på axeln för en gångs skull!
Du måste ju vara värd din lön eftersom du får den, eller..?
Hade inte arbetsgivaren tyckt att du var värd en sån lön skulle de väl aldrig erbjuda dig den?
Axeln Tofflan, axeln!
Ja, jag skulle ju sakna dig oerhört om det var bloggen som blev ”lidande”, men jag skulle också förstå och jag önskar ju dig allt gott här i livet, så…. 😦
Ha dé!/Kram
Jag har lite svårt för det… Att klappa mig själv på axeln, vill säga.
Arbetsgivaren vet ju inte vad den får riktigt, men jag kan ärligt säga att jag skulle ALDRIG ljuga i mitt CV! Och sen har nån uppenbarligen lämnat en superduper referens på mig! GLAD! 😛
Kram!
😄👍
Kram!
Kram!
(PS! iPhone-ikoner ser inte bra ut på datorskärm, bara så du vet. Blir bara fyrkanter och syns bara som de figurer de är för dem som läser via mobilen.)
Du ÄR värd din lön, varendra krona! 🙂 Livet är inte rättvist, och det har ju du upplevt åt båda hållen. Berg- och dalbana, liksom – bara att härda ut och njuta när man kan!
Gulliga du!! Ta färdtjänst nån dag till min på jobbet så bjuckar jag på lunch.
Bah! och Pft!… skulle inte du vara värd det du får i lön. Dummaste jag hört på länge, fröken Toffla! Du har utbildat dig, erfarenhetat dig, slitit och stått i, varför skulle inte du vara värd en bra lön???
*muttrar och klappar på axeln*
😎
Tack Syster Hvit Dam!! Självförtroendet är väl inte på topp. Än.
Äh…njut Tofflan 🙂 vi har det gött va 🙂
Har lite svårt för det. Det handlar om självkänslan och självförtroendet.