Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 november, 2013

Ett inlägg om veckans sista dag.


Det var lite rastlöst idag
för min del. Många tankar snurrar just nu. Helgen har varit omtumlande. Den liksom började dåligt och fortsatte… helt väldigt bra. Mycket att tänka på gjorde att jag lämnade Himlen ganska tidigt idag. Det är inte alltid lätt, jag vill ju vara med min kära. Men jag är också min egen hårdaste domare och slavdrivare och det var en del som skulle göras idag.

Anna tittar åt sidan

Min kära.


När jag kom hem
tyckte jag att kyl och frys uppförde sig lite som barn när de har nåt fuffens för sig: de var tysta. En kall hand kramade hjärtat, fick mig att uppsöka toaletten och under en ganska lång stund fundera om jag skulle behöva köpa nya vitvaror. Men nej! Tack och lov inte ännu… Lite senare i afton upptäckte jag dock att min kaffeperkolator läcker. Så det kan bli en tur till nån elfirma i alla fall endera dan… Eller också är det jag som påverkar elektriska prylar runt omkring mig. Du såg kanske vad jag gjorde med Jerrys dator igår…

Jerrys Poltergeistskärm

Poltergeist?


Parkerade mig
framför min egen dator efter att ha packat upp mina grejor och de varor jag hade inhandlat på vägen hem. Skrev. Försökte läsa in mig lite lagom inför tisdag. Sökte tre jobb. Det hade kunnat bli fyra, men ett webbformulär hos ett företag krånglade.

Igår fick jag förresten svar på mina och några ytterligare personers kommentarer angående felaktiga länkar i en lediga tjänster-grupp på LinkedIn. Jag fick ett långt svar där ansvarig berättade att h*n startat och driver gruppen på ideell basis och att h*n därför inte hinner svara så ofta på kommentarer. Jag hade skickat min förra kommentar i augusti, nu hade frågan aktualiserats av en annan person och jag upprepade min fråga. Men jag tänkte först, att det antingen var min dator som krånglade eller jag som var dålig på LinkedIn. Det var inte förrän i augusti som jag startade kontot där, tror jag, och jag kan inte allt än.

Nu fick jag tipset av den som driver just den här gruppen att gå in på den ursprungliga webbplatsen direkt i stället. Det var ett ganska långt svar, men det sa mig faktiskt ingenting annat än att jag uppfattade – mellan raderna – att personen som driver gruppen hade känt sig kritiserad. Det var absolut inte meningen. Ibland är det baske mig inte lätt att veta vad man får säga och vad man inte får säga. Men om nåt inte fungerar är det kanske bra att få veta det..? Självklart hittade jag för länge sen en annan lösning, men när frågan aktualiserades, ville jag veta hur det låg till. Och när inte bara ytterligare en person utan också en tredje person hade samma fel, kunde det ju liksom varken vara fel på mig eller min dator. Jag tycker att den här gruppen är bra, men jobben som finns där har jag oftast hittat på annat ställe först. Och det blir ju lite dumt när vissa länkar inte fungerar. Man tappar lite intresse då. (Undras om jag åker ur gruppen nu..?)

hand i kedja

En del länkar fungerar inte.


Mamma fick ett samtal
och hon pratade i nästan 42 minuter. Men det var inte så mycket ältande idag, mest mot slutet och då, som så ofta, om hennes städning. Jag tycker annars att mamma är duktig som har klarat och klarar sig så bra som hon gör efter det som hände sommaren 2006. Ibland får jag känslan av att hon gått vidare bättre än vad jag har kunnat.

Till middag blev det körv, kycklingchorizo med bröd och räksallad. Jag har läst och läst, för min bok på gång är såå spännande. Men jag får ont i huvudet, trots att jag använder läsglasögon utanpå linserna. Det är jobbigt, men jag vet att det finns de som har värre krämpor, så det är bäst att jag är tyst.

En av mina förföljare ringde och knäppade sig på min fasta telefon. Men jag har fått käft nu och bad personen för sjuhundrfyrtiofjärde gången att sluta ringa hit och sen la jag på. Men herrejisses, hur många år orkar dessa sjuka människor hålla på och förfölja andra?

Spöade en och annan i Wordfeud, messade med ett par kömpisar, men det som krönte den här veckan började klockan 21 på SvT1: Bron! Fy te rackarns så bra och spännande den TV-serien är! I kväll blev det också en del sorgliga känslor. Och nästa söndag går sista delen…

Det var kallt i mitt hem nu i kväll och jag ser att utomhustemperaturen ligger på ett par minusgrader. Jag har tänt ljus som doftar äpple och jag har tryckt i mig lite cheddarostbågar. I morgon inleds min storstädning med köket… Jag är taggad!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vår lördagseftermiddag.


Det här inlägget
går mest ut på detta:

LOLstrumpa

LOL – Laugh Out Loud. En skojig strumpa på Elias fot.


På lördagseftermiddagen
skulle Elias på biokalas. Vi lämnade honom i andras händer och marscherade hem till Jerry. Denne hade nämligen köpt en träningscykel. En omonterad träningscykel. För monteringshjälp kontaktade han Ingenjör O. Jag följde med lite på köpet, för jag vet ju att Jerry kokar så gott kaffe. (Jag hade förhandskollat att det var på gång.)

Anna satte sig direkt på golvet och började skruva och pilla. Själv parkerade jag mig nära kexen.

Anna skruvar ihop cykeln o kex

Anna skruvade ihop cykeln, medan jag höll mig nära kexen.


Vad cykelns ägare hade för sig 
är lite oklart, men gott kaffe gjorde han, som utlovat, i alla fall.

 Jerry vänder baken till

Vad cykelns ägare gjorde var något oklart. Vid pilen strålar en adventsstjärna. Månntro jag ska köpa en kalender till Jerry i juklklapp? Det är ju inte advent riktigt än, liksom…


En soffan låg en sjukling
med Brorsorna Katt på magen. Vi spelade Wordfeud. Ja, Frida och jag, alltså. Brorsorna Katt var inte inblandade i spelet.

 Frida och Kattbrorsorna

Frida och Kattbrorsorna.


Som vanligt
gjorde jag ingen större nytta. I stället råkade jag förhäxa Jerrys dator så att den blev besatt av en poltergeist. Och jag petade inte ens på den, bara satt intill den…

Jerrys Poltergeistskärm

Jerrys poltergeistdator.


Efter ungefär ett par timmar
var cykeln monterad och gossen kunde äntra den och trampa sta. Ytterligare en stund senare kom vi på att Anna kanske skulle ha satt på sadeln…

 Jerry cyklar

Jerry trampade glatt. Vi förstod ganska snart att det var för att Anna hade glömt att montera sadeln.


När mörkret hade fallit
över Morgonen traskade vi via ICA Solen hem till Himlen och lagade mat – tillsammans! Jag har nu lärt mig ytterligare en rätt: tärnad kyckling i chilicrème fraiche med ris och grönsaker. Resten i bandet är ju lite mesiga när det gäller kryddor, så jag hade på fyra teskedar sambal oelek enbart på min portion. Vad gör man inte för att rensa näsgångarna?

Det finns en film som heter Ett cykeläventyr i en filmdatabas nånstans i cyberspace… Fast den får du leta upp själv!

Här kan du läsa Jerrys version!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om veckans nya fråga.


Det har varit en fruktansvärd katastrof
på Filippinerna. Många människor har mist livet och sina bostäder. Därför går det inte att låta bli att undra om du har gjort nånting för de drabbade.

Som vanligt kan du inte kommentera det här inlägget. I stället lämnar du din kommentar inne i omröstningen genom att välja Others eller Comments. Och frågan i sig hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

Stort TACK på förhand för din medverkan!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket resultatet av den gångna veckans omröstning redovisas.


Förra söndagen
var det ju Fars dag. Med anledning av detta undrade Tofflan om Fars dag är nåt du firar. En jäääättesvår – eller ointressant – fråga, uppenbarligen. Men stort TACK till ALLA som svarade!

Så här fördelade sig de elva inkomna svaren:

36 procent (fyra personer) svarade: Nej verkligen inte! 

27 procent (tre personer) svarade: Jaa, jag firar min Far! 

18 procent (två personer) svarade: Nja, sisådär.

Nio procent (en person) svarade: Jag firar Farsta. 

Nio procent (en person) svarade: Other:
Jag firar mannen(barnens far) och min svärfar.

Tofflan kommenterade:

Jag kan ju inte fira min far idag eftersom han inte finns kvar här på jorden. För mig är det här ytterligare en av höstens ledsamma dagar. Det börjar med pappas födelsedag i oktober, fortsätter med Allhelgona och avslutas med Fars dag.

Jag hoppas du kollar in den nya frågan som alldeles strax dyker upp här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…


Livet är kort.

Read Full Post »