Ett inlägg om att lunka på.
När jag var sju år tyckte mina föräldrar att det skulle vara gulligt om jag lärde mig spela piano. Själv ville jag lära mig spela gitarr, men det var antagligen för proggigt för mina konservativa föräldrar. Inte konstigt att jag bara kom till att lära mig den här låten på piano och knappt nån mer:
Lunka på, lunka på
Vi har långan väg att gå…
Idag följde jag Fästmön en bit till jobbet. En bit. Jag vände vid moskén, denna byggnad som fascinerar mig. Tyvärr var ljuset inte det bästa, men jag tog en bild i alla fall.
Moskén i Uppsala – en fascinerande byggnad.
Jag gick förbi en annan byggnad där jag var på anställningsintervju för två år sen. Ytterligare ett jobb som gick mig förbi, troligen därför att jag var korkad nog att nämna den som nyss slutat på tjänsten… Men tömt är glömt och jag fokuserade i stället på det faktum att jag gick i en tunnel jag aldrig gått förut. Och jag såg ljuset i slutet av den!
Jag såg ljuset i slutet av tunneln!
I en rondell står en fantastisk lampa som är så ful att den är rolig. Och strax till höger om den här på bilden kan man möjligen se… solen…
En ful, men rolig gatlampa och solen.
På vägen tillbaka stannade jag till vid ICA Heidan. Jag skulle köpa batterier, tuggummi och Pro Viva svartvinbär. Pro Vivan fanns inte, så i stället slog jag till på… en glasstårta! Vadan detta? Jo, dels hette den Anna, dels kostade den bara tio spänn. (Och jag blundade för särskrivningen.)
Glasstårtan Anna. Att det sen är särskrivet nederst på asken blundade jag för.
Nu tänker jag inte smälla i mig glasstårtan idag. Tänkte bara att den kunde vara bra att ha i frysen – om man får oväntat besök. (Det får jag ju så ofta…)
Det var först när jag kom hem och såg vad tillverkaren av glasstårtan heter som jag blev lite tveksam. Insatta personer förstår min fundersamhet!
Tillverkaren heter ÅSE GLASS…
Batterierna ska vara till en av mina telefonlurar som inte håller laddningen så bra. I kassan bad jag uttryckligen om
uppladdningsbara batterier.
Vad fick jag? Ett paket icke uppladdningsbara batterier. När jag påpekade att kassamänniskan hade gett mig fel fick denn* något glasartat i blicken och nickade. Jag stod på mig och upprepade att h*n hade gett mig fel batterier. Till sist gick det in. Kassamänniskan gick bakom kassan och jag hörde att h*n frågade nån där bakom vad uppladdningsbara batterier var för nåt… Sen fick jag rätt batterier – och de kostade betydligt mer… Lite småsur gick jag därifrån, för nog tycker jag att man ska veta vad uppladdningsbara respektive icke uppladdningsbara batterier är när man ska sälja såna varor. Sätter man i icke uppladdningsbara i en bärbar telefon kan telefonen nämligen paja… Vilken tur att jag kollade förpackningen när jag packade mina varor!
Det var ganska kyligt ute, men när man travade på fick man upp värmen. Dessutom var jag ju lite ilsken på vägen hem. För min del blev det nästan 4,9 kilometer idag för promenaden om ungefär 56 minuter.
Vägen var lite annorlunda än den jag brukar gå. Bara vissa delar var bekanta. Tallar brukar vara väldigt raka träd, men jag såg en riktigt krum en, som jag missat på mina tidigare promenader…
En riktigt krum tall, lite svårfångad på bild.
I grannföreningen hade de inte fällt några träd, men gjort väldigt fina höstarrangemang utomhus.
Fina färger i grannföreningens höstarrangemang.
Härliga färger! Rosa och rött går visst ihop!
Alldeles nyss dundrade regnet på mitt tak. Tvättmaskinen dundrar från ett annat håll. Och innan jag började skriva hittade jag två intressanta tjänster till att söka. Det ska jag göra NU!
Vad har du gjort idag??? Har du sett nåt ljus i slutet av nån tunnel? Skriv gärna några rader och berätta!!!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
