Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 november, 2013

Ett inlägg om framför allt dialog – vad gäller såväl ansökan som intervju.


Jag har sagt det förr
och jag säger det igen:

Varför ger företagen/motsvarande ofta så dålig respons på ansökningar?

Ibland får jag inte ens ett autosvar att min ansökan har kommit fram. Där hoppas jag på bättring, men noterar under hösten endast en mycket liten bättring… Eftersom den sökande ändå lägger ner en viss tid och möda på att skriva ihop sin ansökan, vill nog de allra flesta av oss veta att den når fram också…

Däremot har till exempel Hammer & Hanborg blivit mycket bättre på att ge återkoppling! Även om nej-svaren från dem också känns lite som autosvar, är det i alla fall bättre att få veta lite mer än att bara ungefär

Det var många sökande till tjänsten som X. Tyvärr var de inte med blev de kandidater vi har valt att gå vidare med…

Vi är emellertid fortfarande inte överens om den roll åldern spelar. För det förekommer ofta att det ingenstans i annonsen står att man söker en ung person eller en junior förmåga. Trots detta får sökande det som skäl till ett nej på en sökt tjänst… Alltså att företaget har sökt nån mer junior person. Det är inte OK, tycker jag. Det är ren och skär åldersdiskriminering. Det roar mig emellertid lite att Hammer & Hanborg uppenbarligen både läste mitt inlägg som svar på deras dito om ålder samt besökte min profil på LinkedIn.

Att ge återkoppling på ett nej tack från arbetsgivarens sida ger den som söker jobb nya möjligheter. Möjligheter att fundera över vidareutbildning, utveckling och förkovran. Eller kanske jobba med att skriva bättre ansökningar…

Nåväl, när ens ansökan lyckas nå fram till företaget/motsvarande och dessutom gör företaget/motsvarande intresserat, kallas man till intervju. Det finns bra intervjuare och dåliga intervjuare. Jag har själv varit med och intervjuat kandidater till vikariat och tjänster. Därför kan det kännas extra tufft när situationen är den omvända – och jag dessutom blir intervjuad av en person som är 20 – 25  år yngre än jag själv. Det känns… konstigt. Men det känns inte alltid fel. Är intervjuaren duktig känns det bra.

Den värsta sortens intervju är när intervjuaren inleder med en presentation av företaget genom att rita rutor på en whiteboard och babbla om organisationen i form av sektioner och enheter med olika ansvar. Efter två minuter har jag noll koll på vilken sektion som ansvarar för vad. I en intervjusituation är jag nämligen nervös och laddad för att svara på frågor om mig själv och mina kompetenser.

Visst tycker jag att det är intressant med en presentation av företaget i fråga. Men faktum är att jag alltid förbereder mig genom att både besöka webbplats och googla på företaget i fråga. Hur man organiserar sitt arbete på detaljnivå är nånting jag är intresserad av – när jag väl får jobbet.

Om intervjuaren visar den som ansöker om en tjänst minimalt intresse tappar man snabbt sugen på jobbet, ärligt talat. Varför inte ställa frågor till den sökande som

  • Varför sökte du just det här jobbet?
  • Vad tror du att du kan tillföra?
  • Vad har du att erbjuda oss som är så pass bra att vi vill anställa dig?
  • Hur bra är du på att samarbeta?
  • Hur disciplinerad är du vid ensamarbete?
  • Hur viktiga är arbetskamraterna?

Bara några exempel. Jag har inte fått en enda av dessa frågor vid den senaste tidens intervjuer. Visserligen anger jag alltid i mina ansökningar varför jag söker just det specifika jobbet, men det kan ändå vara intressant för en arbetsgivare att gå in lite mer på djupet av detta. Framför allt för att säkerställa att den här personen verkligen vill ha det här jobbet – eller för att få veta att den här personen har sökt det här jobbet därför att a-kassan/Arbetsförmedlingen mer eller mindre har beordrat det.

Slutligen… Om du som arbetsgivare utlovar ett besked i slutet av innevarande vecka… Stå fast vid det och hör av dig! I annat fall, säg slutet av nästa vecka om det är det du egentligen menar. Det är oerhört påfrestande att gå omkring och vänta på ett besked…


Sammanfattningsvis:

  • Det är inte bara artigt utan praktiskt att svara att man har tagit emot en ansökan.
  • Det är juste mot den som lägger ner tid på att skriva en ansökan att tala om varför h*n inte får just den sökta tjänsten. Kanske behöver man förkovra sig, kanske skriva en bättre ansökan. Sin ålder ska man emellertid inte ljuga om.
  • I intervjusituationen är det trevligt om intervjuaren inte enbart föreläser. Varför inte passa på att ställa fördjupningsfrågor till den sökande? Det är här, i intervjusituationen, man kan ta reda på om den sökande verkligen vill ha jobbet eller inte. Och om h*n passar in vid företaget. Dialog är aldrig fel.
  • Lämna besked när du har lovat! Inte en vecka – eller mer – senare.


Livet är kort. Det kan bli bättre.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Fyra delar
om rektor Emma och polisen Filip har Kristina Appelqvist nu skrivit. Och med De blå damerna har hon avslutat just den serien – men skriver på en ny deckare!

De blå damerna

De blå damerna och ett gult hus.


I Skövde
har man fått låna ett gäng van Gogh-tavlor till sin konsthall. Men en natt försvinner en av målningarna, Det gula huset. När tjuvarna lämnar konsthallen hittar de emellertid en död kvinna i hissen – och det är inte tjuvarna som har haft ihjäl henne. Polis Filip nystar i mordet, medan kollegor från Stockholm försöker hitta konsttjuvarna. Stölden och mordet verkar på nåt sätt hänga ihop med sällskapet De blå damerna. Rektor Emma inser att hennes kommunikationsavdelning håller på med nåt skumt…

Åter en ganska trivsam deckare om rektorn och polisen som får ihop det och där rektorn verkar dra till sig mord. Den här gången innehåller historien för säkerhets skulle också en konststöld, korruption och ett suspekt pokergäng. Lite mycket av det goda, kan tyckas. Men boken är spännande även om slutet känns lite ihoprafsat.

Det blir inte högsta Toffelbetyg, dock ett högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en frusen utflykt i verkligheten.


Vädret är underbart idag!
Soligt och nån minusgrad. Att sitta inne går inte. Jag stack ut på en tur som visade sig bli en ganska frostig promenad. Nån som vill sitta vid det här bordet, till exempel, och äta sina frukostflingor? Möjligen frostflingor…

Frost på bordet

Frost på bordet.


En vilsen toffla
fick tankarna att rulla på. Jag spånade kring en idé om ett inlägg av sorten Diskutabelt. Inte säkert att det är bra för mig att skriva såna inlägg. Men jag vill tro att de gör skillnad, om än inte för mig, så för andra.

 Toffla

En vilsen – och udda – toffla.


Två nej utan motiveringar
hittills idag gör ju inte det inre varmt och glatt precis. Det liksom fryser. Men nästan 50 minuters promenad om ungefär 4,5 kilometer fick upp min värme. Kinderna glöder.

Frusen pöl

Fruset som det inre.


Ibland stannar steget upp
för att fota, betrakta, fundera. Men i lekplatsens grus är stegen frusna till våren, kanske…

Frusna steg i lekplatsens grus

Steg i lekplatsens grus, frusna till våren.


Det frostiga och frusna kan
också äga skönhet. Ibland är det svårt att se, när stegen vill hasta vidare.

Frost på trästaket

Frostigt och frusen över natten.


Med mitt förnuft
vet jag att naturen bara dör en stund. Kapslar in sig för en stunds vila i väntan på att få sprängas om några månader. Frågan är om jag finns kvar här som åskådare då eller om jag bevittnar andra skådespel.

 Frostigt blad

Naturen kapslar in sig.


Nu gäller det
att ta sig en funderare på hur jag trampar framåt utan att se bakåt. I kylan. I det frostiga, frusna som en gång ska återfödas…

Frostig sadel

Hur trampar jag vidare?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nattens övningar och dagens prövningar.


Uppenbarligen har det varit en kall natt.
Jag ser att taken är vita, liksom gräset. Frost! Vi går oundvikligen mot den årstid jag har svårast att fördra – vintern. Tiden när naturen vilar och det bara är kallt och halt och allmänt eländigt. Enligt min mening.

Det blev ingen promenad för min del igår. Inte utomhus, i alla fall. Det blev i stället en tur med snabeldraken inomhus. Jag har dessutom gjort upp en städplan för vecka 47 (nästa vecka), när jag är ensam. Detta ifall det inte sker nåt mirakel vad gäller jobb, förstås. Men, som sagt, mirakel har jag slutat tro på. Det handlar om egna insatser. Tre intressanta tjänster har jag sökt nu på morgonen. En av dem är riktigt intressant, en ger riktigt dålig lön men är värd att söka ändå och en tjänst har jag kompetens tillräckligt för att sköta. För övrigt är det inget nytt på jobbfronten, men dan har å andra sidan knappt börjat.

Igår trodde jag att vi skulle ut på landet och fira Fästmöns pappa på kvällen. Men firandet skedde dagtid och då jobbade Anna. Så vi blev hemma och firade Farsta med tonfisksås och pasta som jag snodde till vid spisen. Enkelt och gott och fettsnålt, för den som vill äta så. Jag tror nämligen inte på alla sektliknande dieter utan på en bra balans i maten, med lagom av allt.

Tonfisksås

Tofflans tonfisksås – enkel, god och fettsnål.


Telefonerade med både
mamma och Pe igår och det var givande samtal båda två. Mamma var på gott humör och det blev inget tjatande av nåt slag. Nu är det bestämt att hon ska ansöka om riksfärdtjänst. Det blir i såna fall tre veckor här hos mig.

Jag har insett att jag har så många goda vänner – och jag som ibland tycker att jag har så få nära! – att jag gör som vännen Fatou (jag läste om det på hennes blogg vid nåt tillfälle): använder vännerna på lite olika sätt. Med Pe pratar jag om hur det är att vara arbetssökande och orolig för sånt som ekonomi. Pe förstår och det är skönt att slippa vara övertydlig. I gengäld kan jag vara bollplank till Pe i vissa frågor. Och det är det vänskap är för mig: nån som lyssnar och ger råd – men också nån att själv lyssna på och ge råd till! Det finns många fler vänner jag skulle kunna nämna i detta sammanhang. Men jag nämner bara ytterligare tre: FEM, Gunilla och Klara. Tack för er omtanke och för att ni bryr er!!! Ni vet själva varför ni är viktiga i mitt liv!

Min bästa vän och den som alltid kan få mig att skratta mitt i eländet är förstås Anna. Men igår var älsklingen mycket trött efter två långa arbetspass som började tidigt. Vi tittade sen på Bron – nu är det bara två avsnitt kvar! -och nåt mer på TV, innan vi knoppade in. Jag läste, Anna var för trött. Idag har jag varit uppe sen klockan sju, Anna får sovmorgon. Jag hoppas mitt knackande vid datorn inte har stört henne för mycket!

Jag skrev ju häromdan att jag har börjat drömma så mycket. Eller det kanske handlar om att jag kommer ihåg mina drömmar? I natt drömde jag att jag var tillbaka på en gammal arbetsplats. Den var helt förändrad mot när jag jobbade där tidigare. Bland annat satt vi alla i kontorslandskap och medelåldern var 25, typ. Förutom ett par gamla chefer, som också var i tjänst, varav en är död i verkligheten. Jag träffade en före detta kollega och fick tillfälle att säga till henne att jag inte var nån förrädare. Ytterligare en äldre kollega hade jag ett djupt och enskilt samtal med i ett mötesrum, eftersom hon kände sig obekväm och bortkommen på arbetsplatsen…  Sen vaknade jag och livet var som det har varit ett tag. En slutsats som jag definitivt kan dra av min dröm är att jag längtar efter att jobba och få tillhöra en arbetsgrupp igen.

Det ser ut att bli en solig dag. Jag kommer inte undan promenad idag. Dessutom behöver jag handla. Anna har lite saker för sig som gör att jag inte kan skylla på att jag vill hänga på henne. Jag har beställt nya mediciner och funderar nu på att beställa linser också. Ska bara räkna sekinerna först.

Ha en go måndag och en fin arbetsvecka, du avundsvärda som arbetar!


Livet är kort.

Read Full Post »