Wind Chill

Ett inlägg om en film.

Vi gjorde ett nytt försök att glo på nåt sevärt, Fästmön och jag. Vi sparkade igång Wind Chill (2007) som gick på SvT för ett tag sen. I kväll var det DVD-hårddisken som visade den på platt-TV:n.

En fryslig film.

Två studenter ger sig iväg dan före julafton tillsammans i en bil för att åka hem på jullov. De känner inte varandra, men killen har annonserat efter en medpassagerare och tjejen nappade. Av nån anledning väljer killen att ta en ödslig genväg förstås – det är ju en skräckfilm. Plötsligt blir de rammade av en mötande bil och hamnar i diket. Mobiltelefonen är död och bilen sitter fast. Det är mycket kallt utomhus. Bara spöken är ute och rör sig…

Ja det här skulle ha kunnat bli en riktigt bra film. Jag medger att jag bitvis blir lite skraj, men det är som om filmen inte riktigt tar sig. Det blir segt. Oändliga timmar med bara två skådespelare som spelar en väldigt frusen tjej och en väldigt frusen kille i en bil. Hade det varit verklighet skulle de ha frusit ihjäl på en timme, säkert. Nu går timmarna och lååång känns också filmen, trots att den bara är runt en och en halv timme.

Det blir inte riktigt medelbetyg.

Livet är kort.