Ett debatterande inlägg om litteratur.
I morse läste jag ett blogginlägg av Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Hon skriver om att folk ofta har så många åsikter om deckare. En del tycker att deckare är
[…] dåligt skriven underhållningslitteratur […]
medan andra menar att
[…] genren har vidgats och att många deckare har stora litterära kvaliteter […]
Det finns till och med de som hävdar att deckare är
[…] den bästa genren för modern samhällskritik […]
Precis som Lotta Olsson läser jag mest deckare. Jag tycker att hon lyfter fram en stor poäng med deckaren som genre när hon menar att det hela tiden dyker upp nya deckare. Ett skäl till detta måste ju var att läsarna inte överger genren.
En gång (i maj 2012) bloggade jag om genren romance, som inte intresserar mig ett dugg.
dundrade jag.
Det gillade inte alla… Men det jag menade i grunden var att man bokförlagen tar en redan befintlig genre och döper om den – i hopp om att ge den en bättre status, kanske. För romantikböcker har ju funnits länge. Vad är nytt mer än namnet? Oavsett, varken tantsnusk, romantikböcker eller romance intresserar mig. Jag har haft perioder med sån litteratur, främst när jag var ung. Som äldre vill jag läsa annat.
Toffelbokhyllorna dignar…
Efter att jag hade pluggat klart tog jag ut min examen med litteraturvetenskap som huvudämne 1985. Men inte nog med det – jag rörde knappt ett skönlitterärt verk på typ fem år. Då hade jag tvingats läsa i genomsnitt tre böcker i veckan under terminerna. Böcker av alla sorters genrer – lyrik, dramatik, pikareskromaner, reseromaner, historiska romaner, romantiska romaner, noveller med mera… (Jag blir trött bara jag rapar upp allt…)
Men så långsamt började jag läsa igen. Hittade tillbaka till gamla klassiker och favoriter, hittade nya. Så småningom hittade jag deckargenren, en sorts böcker som jag liksom njuter av och vilar i. För trots att det ju är hiskeligt med mord och blod är det själva gåtan som är det intressanta! Kan jag klura ut vem mördaren är innan författaren avslöjar det? Kan jag hitta motivet innan det framgår? Men, jag vill också understryka att jag läser andra genrer också! Däremot blir det i princip alltid
varannan deckarnas!
Jag tycker inte alls att deckargenren är dålig underhållning! För mig är deckarläsning lite av hjärngympa. Men visst. Jag håller med om att det är underhållning – för mig. Och naturligtvis är det så att alla deckarförfattare kanske inte borde ha gett sig på att skriva vissa böcker – eller att bli författare överhuvudtaget… Men så är det väl i de flesta genrer? Eller?
Vad har du för åsikter om litterära genrer och vilka föredrar du???
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag är en allätare, alläsare, passar nog bättre. Jag gillar att blanda hej vilt mellan bokgenrer. Romantik, fast inte för sliskigt, deckare, spänning, biografier. Allt möjligt. Just nu läser jag Möt mig i Patong av Annika Frostell. Lagom spännande när en mamma letar efter sin dotter i Thailand.
Det är både kul och bra att blanda, tycker jag. Men min favoritgenre är som sagt deckare.
Har du kommit på nån mer bok jag ska leta efter åt dig i morgon? Skicka sms i såna fall!
Jag såg en intervju med Horace Engdahl där han fick frågan om kvalitet eller kvantitet var viktigast när man läser, och han menade att kvantitet var viktigast för att i och med att man läser mer och mer kommer man också att höja kraven på kvalitet; och jag tror att han har en poäng där.
Om han har rätt så spelar det egentligen ingen större roll om det finns dåliga deckare (vilket det finns) för läsarna kommer så småningom att hitta deckarna med högre kvalitet (och de finns också).
Personligen läser jag i princip bara biografier/memoarer numera, vet inte riktigt varför det blivit så, men så är det i alla fall.
Men det låter klokt och genomtänkt!
Och just det! Biografier och memoarer har jag börjat läsa mer av det senaste året. Har du några favorit-sådana som du kan rekommendera???
Jag förutsätter att du läst Blondie?
En som jag läste för många år sedan och som jag skulle vilja läsa igen är Agatha Christies memoarer. Som jag kommer ihåg den var den riktigt intressant i och med att man fick en helt annan bild av henne.
Jag föreställde mig Agatha Christie ungefär som Miss Marple, en typisk engelsk tant med kofta och som oldar rosor; men redan på 20-talet åkte hon till Sydafrika och lärde sig surfa, och några år senare slängde hon ut sin man (otrogen) och skaffade sig så småningom en ny 14 år yngre man.
Yes! Jag har till och med träffat författaren och hon bjöd mig och Anna på räkmackor! 😛 Tyvärr tappade vi kontakten när hon slutade blogga…
Agatha Christies memoarer har jag inte läst, men däremot Kathleen Tynans bok om hennes försvinnande, The Agatha Christie Mystery. Agatha verkar ha varit en tuff tant! Ska nog kolla efter hennes memoarer. Tack!
Hahaha, läste ditt svar på telefonen lite snabbt och slarvigt och tänkte ”Men hur sjuttsingen kan hon och Anna ha träffat Agatha Christie…” 🙂
Sedan blev jag jätte-, jätte-, jätteimponerad över att du och Anna blivit bjudna på räkmackor av Joyce Carol Oates, och sedan insåg jag att det var jag som var slarvig och skrivit fel boktitel…
Jag menade naturligtvis Blonde av JCO och inget annat! Dock förde ju mitt slarv med sig att jag läste beskrivningen av Blondie hos Bokus, och det är nog en bok som jag vill läsa!!
Ha ha ha, så märkligt snurrigt det blev! (Jag fixar väl läsningen på mobilen, men att skriva funkar inte för mina prinskorvsfingrar!)
Men självklart har jag läst Blonde av JCO också, en klar favorit! Den såg jag mera som en fiktion, som en tänkbar levnadshistoria, inte nån biografi. JCO är min kandidat till Nobelpriset i litteratur sen länge!!!
Blondie av Birgitta Andersson är självbiografisk, som sagt, och den ska du definitivt läsa. 😛
Jag läser nästan allt! …men tyvärr inte så mycket som jag skulle vilja. När jag jobbar så läserjag mycket jobbrelaterat och då blir tyvärr annan läsning lidande…jag orkar helt enkelt inte läsa så mycket. Under mina lediga perioder, däremot, slukar jag massor med böcker (det blev nog 20 st i somras).
De senaste åren har det framför allt blivit deckare, men ungefär var tredje bok är någon annan typ och då gärna något som utspelar sig i miljöer jag inte vet så mycket om.
Deckare gillar jag nog framför allt för spänningens skull men jag gillar också att deckare ofta kommer i långa serier där man får följa huvudpersonens/ huvudpersonernas liv under en längre period…det får man oftast inte i annan skönlitteratur.
Jaa, deckare har ju ofta sidohistorier, som du beskriver, och då blir det ju lite mer än ”bara” deckare. Har du läst Elly Griffiths, en av mina nyare favoriter? Kom att tänka på henne bara så där…
Vet hur det är! När man jobbar blir det ofta en massa annan litteratur också och då har man varken tid eller ork till det skönlitterära.
Nej, Elly Griffiths har jag missat…får lägga till henne på min ”att läsa”-lista! Det är alltid kul att upptäcka nya författare 🙂
Hon skriver om en arkeolog som hjälper polisen. Och så om arkeologens kärleksliv etc. Mycket bra! Tror det har kommit ut en fyra, fem böcker i Sverige. Jag har fyra.
Jag läser helst deckare, men läser ju även annat också..
Ha dé! /Kram
Ungefär som jag då! 😛
Kram!
Men Hur kunde jag glömma Elly Griffiths bland favoriterna ? 😉 Vad i hela friden är en pikaresroman? Ja, jag läser ju mest deckare, o sållar ut de jag verkligen gillar, o dem jag inte tycker om- som jag kan för mitt liv inte med den hyllade Läckberg
Och Marklund tog jag mig aldrig igenom heller.
Elly Griffiths är SÅ bra!!!
En pikareskroman är en lite komisk roman, kan man säga. Typ… don Quijote!
Jag gillar Läckberg och Marklund, men de är långt ifrån bland de bästa svenska kvinnliga deckarförfattarna!!!
Jaha- jag hade aldrig hört det namnet. Så lärde jag (du) mig något nytt 🙂
Just Don Quijote är ”typen” av pikareskroman! En roman med en liten… anti-hjälte.
Du ser, du är utvecklingsbar! 😛 (Skojar lite!)