Ett inlägg om en bok.
Karin Brunk Holmqvist är en favoritförfattare ända sen jag läste Potensgivarna. Hon skriver roligt och med humor om äldre människor, utan att raljera om dem. Bara just roligt. Men när man har skrivit ett par riktigt bra såna böcker kan det bli svårt att nå upp till samma höjder igen. Och faktum är att jag tycker att författaren inte har lyckats lika bra med Surt sa räven om rabarberna som de tidigare böckerna.
Om intriger i ett koloniområde.
Berta och Gunnar har sålt sin villa efter många år och flyttat till lägenhet. Men de har turen att komma över en kolonilott. Där umgås de med sina nya vänner Hjördis och Konrad. Men även i ett stilla koloniområde blir det intriger. Gunnar börjar uppträda märkligt och Berta och Hjördis håller också på med nånting mystiskt.
Visst är det feelgood och skratt även i den här boken! Men inte bara. Historien är lite väl tunn. Dessutom tycker jag att gubbarna inte är riktigt snälla mot varandra. Att ljuga och skriva anonyma lappar gillar jag inte! Så kanske är det därför jag inte är lika förtjust i denna bok som i författarens tidigare. När det dessutom vimlar av korrekturfel i den här boken, drar det ytterligare ner det bra.
Medelbetyg blir det, men bara just…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag håller med . Orkade inte ens läsa boken färdigt .
kram
Jag väntade hela tiden på att den skulle ha nån sån där bra twist i slutet, åtminstone, men blev besviken.
Kram