Min hafti!

Ett inlägg om gammal vänskap. 

Den som tror att god vänskap inte kan överleva många, många år tror fel. I skrivande stund är jag både glad och rörd för jag har just pratat med min hafti, min syster, på tigrinja. OK, hon är rätt brun och jag är rätt blek, men hon var min glada, glada hafti en gång i forntiden när vi bodde i studentkorridor. Jag snackar 1980-talet…

Min hafti, fortfarande lika glad, precis som då.

Häromdan, på en av mina promenader, träffade jag en av våra gemensamma vänner. Det var som om åren stått stilla – och ändå inte! Jag fick mobilnumret till min hafti och i kväll skickade jag ett första sms. Det dröjde en stund, sen kom svar. Och lite senare ringde min hafti. Det var såå roligt! Det går inte att beskriva!

Jag fick veta, i stora drag, vad som hänt sen mitten av 1980-talet. Men inga detaljer. Dem sparar vi tills vi ses. För ses ska vi även om min hafti inte längre bor i Uppsala.

Hade, kilte, celeste…Afgraki, hafti Rozina, afgraki! Natki gadz tsobo. Ane adgi. Sihi hafti. Ane gudjuff maakorr aleki. Owai! Ati!

Livet är kort.