Rosor, kyssar och döden

Ett inlägg om en film.

Lördagskvällar är det mest skit på TV. Eller i vart fall inget program som jag är intresserad av att titta på. Vilken tur då att Rosor, kyssar och döden (2013) hittade ner i postboxen häromdan. Tillsammans med Fästmön efter hennes jobb och några goda ostar med tillbehör utgjorde filmen en fin lördagskväll. Filmen är baserad på Maria Langs bok med samma titel

Rosor, kyssar och döden, den fjärde Maria Lang-filmen, blev vår underhållning på lördagskvällen.

Puck och Ejnar Bure är bjudna till fest – för nu har deras vän, kommissarie Christer Wijk, förlovat sig. Festen ska gå av stapeln på Christers fästmös familjeherrgård. Men mitt i festen hittas ett gammalt lik nergrävt i jordkällaren. Och snart dör även gamle farfar. Men inte av hjärtat utan av förgiftning. Som tur är finns ju rikspolischefen Wik där och kan bena ut de gamla familjehemligheterna.

Det är som vanligt väldigt många sexuella anspelningar och mycket cigarrettrök, men filmen är också spännande. Om den andra och den tredje filmen var sisådär, tycker jag att denna i alla fall får, inte högsta, men ett högt Toffelbetyg.

Läs vad jag tyckte om de andra Maria Lang-filmerna:
Mördaren ljuger inte ensam
Kung Liljekonvalje av Dungen
Inte flera mord

Livet är kort.