Ett inlägg om tonen i en kvällspromenad.
För en gångs skull promenerade vi tillsammans, Fästmön och jag. Ungefär 3,5 kilometer. Märkligt att gå på kvällen, med min älskade som sällskap.

Vi gick vid lyktan.
Jag fick en ton, en melodi, en text. Mindes en film jag sett för mycket länge sen. Och den… märkliga sången…
[…] wer wird bei der Lanterne stehen
mit dir Lili Marlene
Livet är kort. Let it shine.
Klar liksom en stjärna
vid kasernens dörr
lyste en lanterna,
den finns där nu som förr.
På trottoarens nötta sten
jag möter dig i lyktans sken
som förr, Lili Marleen,
som förr, Lili Marleen. 🙂 Kopierat, själv mindes jag ”varligt som en stjärna, vid kasernens dörr …
Jag körde den tyska, jag! 😀Men jag har faktiskt sett filmen och hört låten mest på tyska.
I ett litet hörn av mitt hjärta finns en klockarkärlek för 30-40-tals musik, från många länder. Mycket är filmmusik och jag är så tacksam för den personen som förde in det i mitt liv, min aningen (då) uppnästa musiksmak fick en skatt att ösa ur. Att sitta med ett gäng engelsmän i min ålder och uppåt och sjunga är en höjdare, vare sig det är på en pub eller i kyrkan. Kanske sjunger tyskar och ryssar också, men sjunger amerikaner, mer än Love me tender? Jag tycker mycket om musiken som finns i Blå Ängeln, fast det kanske inte är politiskt korrekt. Det var jag som skrivit pilsnerfilm på förra veckans fråga, där bröt man ut i sång rätt ofta.
AHA! Jag undrade jättemycket över vem som skrivit pilsnerfilm! Tack för upplysningen!
Blå ängeln är en jobbig film, jag minns att jag var rädd, tyckte den var obehaglig. Jag undrar vad jag skulle känna idag. Jag var bara 14 år när jag såg den i England…