Ett inlägg med anledning av årsdagen av en väns bortgång.
Det är inte rättvist, livet! Det är inte det! Jag kan säga det hundra miljoner gånger – och det förändrar förstås ingenting. Men det är heller inte rättvist att man glöms bort bara för att man dör. Därför skriver jag de här raderna på årsdagen av vännen Karins alltför tidiga död. För Karin är inte bortglömd!
Karin var en person som det var omöjligt att inte gilla – när det kom till kritan. För hon var minst sagt… kontroversiell. Inte rädd för konflikter, gjorde ibland, enligt mig, galna val. Mitt i allt detta hade hon ett hjärta av guld. En sann vän.
Otaliga var de gånger Karin peppade mig när jag tampades med mina demoner. När jag akut las in på sjukhus för mitt taskiga blod var hon den enda av vännerna som ringde. Påstridig som f*n men ville så väl. Så väl…
Karins omtänksamhet var lika enorm som hennes hjärta. Och hennes humor! Jag vet inte hur många gånger det kom bokpaket från Täby till postboxen i New Village. En gång kom det snorfanor i papper med roligt tryck, en annan gång presentkort på en GB-glass…
Jag glömmer aldrig maratonsamtalet vi hade, Karin och jag, när hon ringde mig från bilen just som hon passerade Uppsala. Vi pratade hela vägen upp till Sundsvall…
Det var hos Karin jag sökte råd och stöd i medicinska frågor. Det gjorde jag så sent som en knapp månad innan… det ofattbara hände: Karin gick bort. Jag ångrar så att jag inte var mer lyhörd! Om det finns nåt jag ångrar i mitt liv så är det just detta!
Jag vet fortfarande inte vad som hände den där dan för ett år sen. Och för mig spelar det egentligen ingen roll. Karin gick bort och hon kommer aldrig mer tillbaka.
Det är så mycket som har hänt sen du gick bort, Karin! Men nånstans tror jag att du sitter där uppe på ett moln – FORTFARANDE! – och blickar ner och bloggar lite då och då, vasst, förstås, en och annan svordom mellan blossen på stinkpinnarna, bland de himmelska saligpellarna. Du fattas mig fortfarande. Alltid. Mina tankar går idag framför allt till J, J och M.
Kotimatka pitkä niin…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Nu fick jag kalla kårar…jag visste inte att hon gått bort.. jag följde hennes blogg sporadiskt, och hon hittade mig faktiskt på facebook också… Jag hade dock inte så mycket kontakt så jag ens har tänkt på att hon inte skriver längre… det var tråkiga nyheter och jag sänder att tanke och hoppas hon läser och har det bra där hon nu befinner sig..
Men oj! Det är ju på dagen ett år sen hon gick bort… Hennes blogg är borttagen för länge sen, men jag kan inte förmå mig att ta bort länken till den – trots att den bara går ut i tomma intet… Är övertygad om att hon har koll på oss ändå! 😛
Hej! Så klart hon har koll på oss. Jag har också kvar hennes blogglänk. Det är så ofattbart att hon inte är kvar här längre. Men samtidigt är jag övertygad om att hon sitter där uppe och har trevliga diskussioner med Boghart och tittar ner på oss.
Önskar dig en trevlig helg!
Kram
Det har hon med all säkerhet!!! Ja just det, Boghart och hon… 😛
Ha en trevlig helg du också!
Kram!