Ett inlägg om tillvarons dryghet.
Igår var det en dryg dag. På många sätt. Jag känner att jag varken får tillräcklig stimulans eller återkoppling från nåt håll. Jag är van vid fullt ös, medvetslös. Nu går dagarna i varandra och för det mesta är de lika tråkiga. Det är lätt att tappa sugen. OCH NU VILL JAG INTE HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Jag älskar att jobba. Jag älskar att ha mycket att göra. Det gör det extra svårt att inte få jobba.
MEN… jag fick goda knuffar och puffar från en ny bekantskap på Twitter, både i söndags och igår. Det är jag glad och tacksam för! Detta resulterade dessutom i att jag igår sökte ett jobb jag kanske skulle ha missat annars samt tog kontakt med en reklambyrå och föreslog en träff. Det trista var bara – ja, för det måste ju alltid vara nåt trist – att ingetdera möttes med nån form av återkoppling – eller ens notifieringar att jag nått fram. Då är det lätt att tystna.
I natt hade jag svårt att både somna och sova. Vid femtiden i morse gav jag upp. Satte mig vid datorn och knappade in min första aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det tog över en timme. Onödigt jobb – jag har alla efterfrågade uppgifter i en Excel-fil, men filer kan man inte skicka in till ett webbformulärsystem. Nu är rapporten avlagd, i alla fall och uppdraget utfört – till nästa gång. En tyngd tillfälligt avlyft från mina axlar. Jag har fått en bekräftelse via e-post att rapporten har kommit fram. Jag kan släppa detta – tills nästa månad.

Dagens utsikt från balkongen.
Idag lär jag fortsätta städningen från igår. Den jag tappade lusten för. En av mina största rädslor är att bli apatisk. I det tillståndet vill jag inte hamna! Så jag städar väl lite mer idag.
I eftermiddag ska jag prata med min bank om försäkringar. Nån ringer mellan klockan 13 och 15. Därför blir det nog ingen promenad idag förrän efter samtalet. Möjligen. Jag behöver gå och handla också, filen håller på att ta slut. Skulle behöva kolla läget med mamma, men det får jag göra framåt kvällen. Jag är orolig för henne när hon inte mår bra. Det är svårt med avstånd ibland. Vid andra tillfällen kan det vara rätt praktiskt.
Några pengar från reparationsfonden har inte hittat till mitt konto än. Det suger! dök upp under natten! Prisa Gud för 2 700 kronor!!! Jag äter ur det som finns i frys, kyl och skåp, men saker och ting tar ju slut. Jag har 400 kronor i plånboken att hushålla med. Nästa utbetalning från a-kassan kommer den 24 oktober. Kan du se problemet? OCH NU VILL JAG INTE HELLER HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Det är tur att jag kom på att jag har krediter på flera av mina plastkort. Det är sånt jag går runt på.
Jag är inte heller tillräckligt desperat än för att nappa på folks skambud på fina prylar jag säljer. En del människor är rent oförskämda när de prutar! Skulle aldrig falla mig in att ge bort en sak för halva det pris jag ursprungligen har begärt. Lite kan jag tänka mig att gå ner i pris, men inte 50 procent. Skäms på dig att komma med såna förslag!
Det ser ut att bli ytterligare en tuff dag idag. Fast var så säker på att jag tänker göra allt för att mota bort det svarta och dumma tankar. Såna jag hade igår. Att bara få somna in och aldrig vakna mer… Det skulle lösa många problem. Det skulle underlätta för somliga. Just nu hänger livet på en skör, skör tråd, i ärlighetens namn. Men jag ska spotta upp mig och ta nya tag och roa människor. Det tycks vara min lott i livet att vara klassens clown. När jag inte är det vänds ryggar mot mig. Det gör ont. Det gör mig ilsken. Det gör mig motiverad att fortsätta leva – bara för att retas. Men tro inte för en enda sekund att det är lätt eller roligt.
Vilka demoner kämpar du med idag??? Eller kämpar du inte alls??? Du vet att jag gillar att läsa vad du har för dig! Skriv gärna några rader, så stillas min nyfikenhet och jag känner mig mindre ensam!
Livet är kort.
Herrejösses att det tog för dig att lämna aktiveringsrapporten över en timme. Då innebär det för mig över dubbla timmar för jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Ingen information på teckenspråk! Usch vad jobbigt det är och jag får gissa mig fram hur jag ska göra. Ont i magen! Många demoner spökar och det är inte lätt men jag försöker inte titta på det hållet utan vända mig till andra hållet.
Kramkram!
Kära vännen då! Det var lättare än jag trodde, men jag var väl förberedd. Hade alla uppgifter på en excelfil. ÄNDÅ tog det tid… Jag tycker att du ska kontakta din handläggare och be om info på teckenspråk, det är fan en rättighet!!!!! 👿 Jag blir så arg!!!
Om det inte går kan jag försöka hjälpa dig hemma vid din dator. Jag har ganska mycket den här veckan och i helgen åker vi till Dalarna, men nästa..?
Kram!
styrkekramar…
Detsamma till dig, Bibbi!!!
hörru du, jag tycker då verkligen inte att du tar på någon offerkofta. Du pratar om din verklighet, skulle du inte få göra det på din egen blogg ?? jo ho då !
Här har vi haft ännu ett möte, och konstaterat att efter stängningar av andra avdelningar på jobbet, så kommer det bli minst +20-30 % jobb här, och planerat en person mindre… det är också en ekvation att lösa…om man blir kvar..
Just det: jag pratar om min verklighet. En viss skillnad! Tack för att du ser det!
Oj oj oj, det blir verkligen inte lätt… Men det är ju så det brukar bli – man säger upp folk fast nästan lika mycket ska göras. För somliga blir det mer att göra då. Jaha… hur tänker man lösa detta, tro..?
Jag brottas med ständig värk och ADHD = det är som om att ha ett köpcentrum i huvudet då alla ljud förstärks . Jag är utförsäkrad och har halv sjukersättning .Jag oroar mig för min äldste son . Mina krafter räcker tyvärr inte alltid till att kommentera och peppa .Men jag är med dig i tanken .
Kram
Det här inlägget handlade inte om att jag söker kommentarer och pepp på min blogg, utan det var annan återkoppling jag efterlyste. (Det handlar om jobbsökeri.)
Däremot betackar jag mig för kommentarer som antyder – eller säger rakt ut – det där ordet offerkofta. Jag ser rött.
Jag använder min blogg för att skriva av mig. Ibland uppfattas jag som klassens clown och då får jag massor av uppskattning. När det är skit är det tvärtyst. Det gör mig ledsen ibland.
Jag använder bloggen för att skriva av mig, ventilera. Konstatera. Jag fikar inte efter att nån ska tycka synd om mig. Men att ständigt vara rolig orkar jag inte heller.
Det är mycket som jag INTE skriver om som är skit. Jag vill inte skriva om precis allt, även om en del tror att jag gör det.
Jag vet att du har det tufft och jag önskar att jag kunde lätta dina bördor på nåt sätt. Men du vet var jag finns och min telefonlina är alltid öppen för dig. Ibland kan det vara skönt att prata av sig med nån utomstående men ändå en vän. Jag vill vara den vännen.
Kram!