Koka soppa på en spik..?

Ett inlägg om ekonomi och mat.

Fasen, det här håller på att bli en matblogg! Det går ju inte an, för då speglar den ju inte verkligheten. Eller jo. Lite gör den ju faktiskt det… Även idag har jag ätit middag. Det blev inte soppa på en spik, men väl thaisoppa. Till det ostfralla och ett par gröna saker och ett par röda. Tror de senare två heter gurka respektive tomat.

Thaisoppa och ostfralla med både grönt och rött.

Jag har suttit med mina räkningar i eftermiddag och svettats. Det saknas ungefär 4 500 pix. Förhoppningsvis kommer nånting från inkomstförsäkringen (inom tio dagar). Vidare väntar jag på pengarna från reparationsfonden. Det kan nästan gå ihop. Yttersta Nödfalls-pengarna kommer inte på fråga att jag rör. Än. De räcker nämligen till en månads räkningar och mat. Ganska precis uträknat av mig.

Så tro inte för ett ögonblick att jag är uppspelt i denna stund. Det finns ingenting att glädjas över. Bara förbereda sig på att ringa företag, från vilka man har fått räkningar, och be om anstånd, helt eller delvis. Tjolahopp vilken underbar förödmjukelse! Jag gissar att alla små fjantar och stora troll njuter nu.

Idag har jag fått ett enda nej på ett sökt jobb – och då var det inte för att jag inte dög utan för att företaget redan hade hittat en intern lösning. De var snabba på att skicka svar, i alla fall, för det var ett av tre jobb jag sökte i morse!

Jag har också från mejl från UppsalaTidningens redaktion. På tidningens webbplats finns nämligen inte den nya e-post-adressen till utebliven tidning. Tidningen bytte ju ägare för ett tag sen – och sen dess har jag inte fått UppsalaTidningen, en tidning som ska delas ut gratis till alla hushåll. Eftersom ingen svarade på över två veckor när jag anmälde utebliven tidning, mejlade jag till redaktionen. Som svarade efter 24 timmar. Nu har jag fått den rätta e-post-adressen och jag lovar att terrorisera den på torsdag om det inte kommer nån tidning!

Regnet fortsätter att vräka ner. Själv ska jag strax vräka ner mig i bäste fåtöljen och bläddra i Biltemakatalogen. Den är också gratis. Sen blir det lite annan litteratur och ingen TV i afton. Det är bara skit på burken enligt mig, nämligen.

Regnigt fönster.

Så det är bara att invänta läggdags för min del. Roligare än så här blir inte den här dan. Men jag har i alla fall tak över huvudet och rent hår.

Kan sitta och reta mig på alla lyckligt lottade som ska till Bokmässan nästa helg. Det är nåt jag har drömt om i typ tio bast. Tyvärr förblir det en dröm. Och nu är jag sur och avundsjuk på alla som ska dit. Bajs på er! 

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Telefonerande, dåliga samveten och torrt vare här

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.

Efter dagens dusch och hårtvätt hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.

Idag var det inget mer än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…

På Tokerian hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför svarar inte folk och fä… eh, företag..?

Ett inlägg om nåt som irriterar mig.

Nu är jag irriterad igen och det är ingen bra känsla! Tar och skriver av mig, så vet jag att det lättar.

Föremålet, nej föremålen, för min irritation är folk, fä och företag som inte svarar. Svarar på frågor, till exempel, eller ansökningar. Mest irriterande är det när folk själva har initierat en dialog, jag svarar med en följdfråga eller en kommentar och sen… Bara tystnad. Beror den på att man inte kan eller inte förstår? Beror den på att man inte vill? Beror den på brist på hyfs? Eller VAD???

Vad beror det på???

Vi är så jäkla tillgängliga idag! Och vi som söker jobb tar till och med mobilen med oss in på toa. Ifall att… Men varför svarar en del inte när vi är i en dialog per sms, Twitter, mejl etc? Detta får mig att undra hur man agerar i en IRL-dialog. Tystnar man bara och glor då, eller? Går man därifrån? Snacka om att man skulle uppfattas som konstig då…

Det är direkt ohyfsat att inte svara och det är min bestämda åsikt. Därför har jag som policy, både privat och i yrkeslivet, att alltid svara.

1. Ett privat exempel: jag svarar på alla publicerade kommentarer på bloggen.
2. Ett exempel ur mitt förra yrkesliv: jag svarade på alla mejl där svar behövdes eller begärdes. (Sen kanske jag svarade fel ibland, men DET är en annan historia!..)

När man söker jobb får man numera ofta ett autosvar via e-post. I alla fall i två fall av tre. I det tredje fallet får man gissa om ansökan gått fram. Eller kanske skicka den igen. Möjligen ringa, men märkligt nog är det inte alltid en platsannons har ett namn och ett telefonnummer till nån som kan lämna mer information! Är företag rädda för sökande, undrar man då?

Kommunikation är svårt.

Nä… Kommunikation är inte lätt. Jag vet, jag har jobbat med det i typ 25 år. Men jag trodde i min enfald att människor svarade på tilltal fortfarande – även om det sker via andra kanaler än det talade ordet. Och jag trodde, i samma enfald, att företag visade respekt för den tid och det engagemang till exempel de sökande till en tjänst ändå lägger ner – genom att svara

Tack för din ansökan!

eller nåt i den stilen. Autosvar är ganska trist, men bättre än inget.

Och när man sen inte får jobbet tycks samma autosvar vara inkopplat, med den variationen att man byter ut förnamn i inledningen. Däremot svarar man aldrig på såna mejl om Förnamnet hör av sig och ber om återkoppling, till exempel. Hur ska en sökande då kunna bli bättre – både vad gäller att skriva ansökningar och genom att förkovra sig inom nånting man saknade eftersom man inte fick jobbet?

Nån mer än jag som irriterar sig på uteblivna svar i en dialog? Kränkande tystnad? Vavavavaavava???

Livet är kort. 

Read Full Post »

Jag vill ha… mer höst… Mer höst!

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.

De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.

I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.

Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.

Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.

Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »