En titt med nya ögon på en Miss Marple-film.
Igår kväll visade Sjuan Miss Marple: Varför frågade de inte Evans? (2008). Jag bänkade mig som vanligt – och insåg att jag hade sett filmen tidigare. Jag har till och med bloggat om den, för över fyra år sen. Då tyckte jag att den var mest snurrig, men vad tyckte jag nu, fyra år senare???
Varför frågade de inte Evans, kan man undra…
Det är fortfarande ett väldigt springande i den här filmen. Filmen är nästan som en teaterfars. Folk kommer och går, nej springer, in och ut i dramat. I centrum står familjen Savage – och naturligtvis gamla kärleksförbindelser som påverkar framtida val. Men det hela börjar med att en ung man hittar en döende, lite äldre man på en klippavsats. Den döende mannens sista ord är just:
Varför frågade de inte Evans?
Den unge mannen och en kvinnlig bekant börjar nysta i fallet. Miss Marple nystar hon med, inte bara med sin stickning. (Jag undrar vad det är hon stickar på hela tiden…) Och som vanligt går det som det går – fallet blir löst och såväl mördare som motiv avslöjas i slutet.
Den här filmen kan tyckas farsartad på grund av allt spring in och ut som skådespelarna ägnar sig åt. Till och med butlern… Men filmen är ovanlig också för att den är mer blodig än andra filmer. Och den avslutas med… ska vi säga… ett litet gisslandrama. Utöver detta förekommer en intressant lek med könsroller.
Det sammanlagda Toffelbetyget blir medel. För filmen är väldigt rörig.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Vad var det för könsrollslek som jag missade?
Ibland tycker jag att de skriver om de här Christie-historierna lite väl mycket…
Det finns ingen bror till Jack (John) Savage, han är inte gift och ingen har varit i Kina, orkideodlar-Evans existerar inte, barnen Tom och Dorothy Savage har tillkommit, butlern Wilson finns inte och så vidare. Den absolut största ändringen är att Miss Marple har tillkommit; hon är överhuvudtaget inte med i boken!
Könsrollsleken: Det kan jag ju inte skriva ut här ifall nån ska se filmen.
OK, du gillar böckerna bättre än filmerna och det gör jag också för det mesta när det gäller böcker som filmatiserats. Jag har nog läst alla Agatha Christie’s böcker. Men om du tittar noga i inlägget nämner jag inte hennes namn. Filmerna, som jag ser det, är baserade på hennes böcker och karaktärer. De följer aldrig böcker slaviskt.
Filmerna roar mig, de är lättsamma och får mig att fly verkligheten en liten stund. Inga filmpriser i sikte dock, tycker jag.
Men du har verkligen lyckats hitta ALLA (?) fel i filmen! Varför tittade du överhuvudtaget? Jag skulle inte ha stått ut att glo om jag bara såg felen, inte filmen!
Felen har jag hittat efteråt eftersom filmen inte stämde överens med mina (vaga) hågkomster från boken.
Men kan man verkligen ”komma undan” med att ”de är baserade på hennes böcker och karaktärer” hur långt som helst?
Är det OK att exempelvis slänga in en karakär som inte hör hemma i en bok bara för att det skall stämma överens med att man håller på och spelar in en filmserie baserat på den karaktären?
Skulle det t.ex vara OK att ta med Pippi Långstrump i Bröderna Lejonhjärta? Eller varför inte ha med Emil som en sidekick till Bosse/Mio i Mio, min mio?
Som jag ser det är filmen en dramatisering av en Agatha Christie-bok och man har också använt en AC-roll. Jag tror att dramatiseringar kan vara tämligen fria. Men gissningsvis har filmmakarna inhämtat tillstånd från AC:s efterlevande.
Det här inlägget handlar inte vad som är rätt eller fel när man gör film av böcker utan endast om ett enkelt kvällsnöje för mig. Men dina kommentarer är ju ett underlag för en bloggpost, så varsågod och blogga!