Jobbsökeriet går vidare

Ett inlägg om sökta jobb, förmågan att ta nej och styrkan att inte ge upp.

Idag är det fredagen den 13:e. Jag är inte så väldigt vidskeplig, men det klart att det var ju inte sååå kul att börja dan med att ta emot ett nej på ett sökt jobb. Dessbättre inget jobb som jag var supersugen på.

Att söka jobb innebär en ständig träning på att ta emot nej. För mig är det viktigt att veta varför jag har får ett nej. Är det nåt i mina ansökningar som inte är bra formulerat eller är det en viss kompetens jag saknar? Jag brukar därför alltid kontakta alla som ger mig ett nej – om det nu inte är så att de i och med nejet förklarar varför. Nu har jag fått totalt fyra nej. Det är fortfarande bara Hammer & Hanborgs rekryterare som inte har besvärat sig med att svara på mitt mejl avsänt för tio (10) dagar sen. Och så den arbetsgivaren som kom med beskedet idag.

I augusti sökte jag 43 jobb. Det innebär att jag har 39 möjligheter kvar.

Min sökta jobb-hög i augusti.

Hittills i september har jag sökt 20 tjänster. Jag märker att det börjar mattas av med annonser. Från att oftast ha sökt tre jobb om dan är jag nu nere i två om dan. Därmed inte sagt att min ambition med tre sökta jobb per dag inte finns kvar! Om jag känner att jag misslyckas en dag och bara hittar ett jobb, har jag kanske turen att hitta fyra dan därpå. Och så kan jag ju alltid luta mig mot det faktum att jag väntar besked från nästan 60 sökta jobb.

Min ansökningshög idag.

Den som tror att jag tänker ge upp och lägga mig ner och dö tror fel! Jag fick också min självkänsla stärkt häromdan när jag fick höra att det är stora problem på en av mina före detta arbetsplatser. För slutsatsen jag drar av det är att inte var/är fel på mig utan på nånting annat.

Från Arbetsförnedringen har jag inte hört ett pip. Jag vet till exempel fortfarande inte vem som är min handläggare. Jag anmälde mig som arbetssökande den 1 augusti, så man har bara haft en och en halv månad på sig att utse handläggare. Det är också dåligt, tycker jag, precis lika dåligt som att rekryterare inte ger återkoppling.

Det förväntas och krävs så mycket av oss jobbsökande. Men hur tror kravställarna att det blir när de inte själva lever upp mot de förväntningar och förhoppningar vi arbetssökande har på dem?

Att många utan jobb blir apatiska förstår jag till fullo! Än så länge är jag inte där och jag gör allt för att inte hamna i Det Svarta Hålet. Varje dag är en kamp för att må så bra jag kan och för att överleva. Tro inte för ett ögonblick att det är enkelt. Men jag gör roliga saker inemellan också. Jag tillåter mig att skratta, att leva.

Jag jobbar flera timmar varje dag med att leta och skriva ansökningar på lediga tjänster. Det blir som ett arbete i sig. Ett oavlönat arbete. Tänk på det en stund när du går och hämtar ut din lön eller betalar dina räkningar.

Livet är kort. Jag ger inte upp det.