Anna Lindh 1957 – 2003

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

Rubriken till det här inlägget är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I princip är det samma upplägg som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.