Ett inlägg om en brittisk deckarserie.
Igår kväll var det dags för Brottsplats Edinburgh igen. SvT har visat tre delar i början av 2012. Mitt omdöme för första delen var lågt, liksom för den andra delen. Först tredje delen får ett bättre Toffelbetyg. Inte så imponerande, alltså. Men nu har det körts igång en ny omgång med tre avsnitt och Fästmön och jag bänkade oss efter kräftorna för att titta.
Jackson Brodie och hund.
Jackson Brodie är alltså före detta polis, som på nåt vis blivit orättvist avpolletterad och nu arbetar som privatdetektiv. Avsnittet inleds med ett fall där han ska sammanföra ett barn med en föräldrar i Tyskland, men det hela verkar balla ur totalt, på ren svenska. Sen fortsätter eländet. Huvudstory den här gången är den om ett barn som far illa och en före detta polis som i princip köper flickan. Parallellt löper en annan historia, där Jackson Brodie är hyrd för att hitta en adopterad flickas (nu vuxen) biologiska föräldrar.
Mycket barn, är det alltså i kvällens avsnitt. Dessutom har Jackson Brodie själv ett barn, en dotter. Dottern flyttade med sin mamma till New Zeeland när mamman fick jobb där. I det här avsnittet berättar dottern att mamman har fått sparken och att de ska flytta hem igen.
Serien ska ha credit för att den visar verklighetstrogna och intressanta fall. Men det är så rörigt och segt och folk är så… konstiga.
Jag är riktigt snäll om jag ger andra säsongens premiäravsnitt medelbetyg.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Härdade ut i ungefär 45 minuter se’n orkade jag inte längre. Alldeles för segt å rörigt för mej.
Men visst var det? Jag kollade hela – för det fanns inget annat att kolla på… Anna slumrade till, tror jag bestämt…
Jag gillar den serien, trots, eller för att den är så mörk o ”skitig” – men det här avsnittet Var verkligen rörigt. Kändes lite jobbigt att han var så jäkla tilltygad hela tiden med,hade jag mött honom ute hade jag sprungit ….
Ja det var väldigt sårigt och eländigt igår – ändå segt…