Ett inlägg om helgen, förvånande nog, och sentimentalitet.
Sista semesterdagen för min del idag. Och helgen närmar sig. Det enda jag har inplanerat är en träff i eftermiddag. Efteråt ska jag hämta Fästmön, åka och handla med henne och skjutsa hem henne, matkassar och två veckors packning till Himlen. Resten av min helg är som ett blankt uppslag i en alldeles nyinköpt skrivbok. Det är upp till mig att fylla den med innehåll.
Det är upp till mig att fylla skrivboken.
Jag tänker att barnen, framför allt Prinskorven, behöver få umgås lite på egen hand med sin mamma. Utan att jag är där. Anna ska också kanske hitta på nåt med sin minsting, för nästa helg far vi ju till Stockholm Pride och blir borta två nätter och två dar. Det blir Annas och min semester i sommar. Även de stora barnen – som ju inte är några barn längre utan unga vuxna – har säkert saker de vill dela med sina mamma utan att jag är där och lyssnar och ”stör”.
Under helgen ska jag också känna efter hur det är att vara lite ensam om dagarna. Det blir ju skarpt läge snart. Jag älskar att arbeta, men nu ska jag tvingas gå hemma och dra igen. Samtidigt kan jag inte påstå att jag känner för att åka in och jobba mina tre sista dar efter helgen. Det lär kännas jobbigt och jag lär känna mig obekväm. Och vad ska jag göra mer än att rensa dator och mobil, frakta bort datorn och hämta arbetsgivarintyg? Jag var ju duktig nog att avsluta det mesta före semestern. Vilket fint tack jag fick! (Ironi!)
Men om jag ska tänka på nåt riktigt positivt kring jobbet som jag snart ska lämna så är det arbetskamraterna. Den här gången var det riktiga kamrater. Ärliga människor, vänliga människor, varma människor, omtänksamma människor och allt annat än back stabbers – i alla fall majoriteten. Om ni bara visste vad jag kommer att sakna er – Ingrid, Maria, Annika, Majsan, David, Alfredo, Per-Anders, Jens, Faruk, Elin, Karin, Samuel, Sven, Sahar, Salar, Johanna, Agnes, Frauke, Anders, Erik, Niclas, Girma, Tord, Håkan, Lotta, Lutz, Sarah, Mirco, Christian, Stina, Hasse, Martyn, Stephan, Anh… för att nämna några av alla favoriter…
Jag är visst blödig och sentimental idag.
En del av den här morgonen har jag ägnat åt min bok. Jag har bestämt vilken händelse som ska få inleda den och lite kring hur jag ska beskriva ett i den stunden centralt föremål med ljusblått lock…
Nu ska jag sätta lite rotation på mig själv. Börja med en uppfräschning av hår och kropp, fortsätta med frukost och lite andra bestyr innan jag åker till Gamlis och träffar I och F!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Oj, nu blev jag också lite sentimental… Vad trist att du ska sluta på jobbet, det hade jag missat helt. Jag har ju haft två arbetslösa perioder det här året och det har varit helt förfärligt. Nu har jag ju precis börjat nytt jobb och verkar i stället få jobba på hur mycket som helst. (kommer att ha jobbat 269 timmar denna månad, när den snart är slut nu, mot en vanlig heltid på 160 timmar). Men så har jag också bytt bransch helt och hållet och till min stora förvåning trivs jag helt otroligt bra, vilket jag ALDRIG kunnat tro!!
Jag hoppas verkligen, verkligen att du hittar nytt jobb snart, Tofflan, då jag vet hur knäckande det är att gå arbetslös. Om du inte hittar något i din egen bransch, kanske du ska testa något helt nytt, bara för att ha ett jobb liksom och sedan fortsätta söka i den bransch du helst vill jobba? Du gör förstås som du vill, men jag hoppas i alla fall att du får en riktigt fin helg! ♥
Ja det är inte roligt alls! 😦 Jag gick ju långtidsarbetslös sist efter de traumatiska upplevelserna hos min förra arbetsgivare. Nu finns det inte pengar, det ska sparas, och jag hade blivit LASad i höst.
Jag vet inte vad jag ska göra, det här är ju det enda jobb jag kan. Kommunikation, alltså. Webb. Sociala medier. Skribent.
Tack för vänliga ord! Och det gläder mig enormt att du trivs på ditt nya jobb – även om det var en väldig övertid redan… ajsan, bajsan!!!