Mitt positiva liv

Ett inlägg om en bok om Andreas Lundstedts liv. Och hiv.

Ibland är jag så fräck att jag ger bort böcker som jag själv vill läsa – och sedan lånar jag böckerna och gör just det, läser dem Mitt positiva liv, som artisten Andreas Lundstedt har skrivit tillsammans med Cecilia Blankens, tillhör den kategorin. Fästmön fick den av mig i julklapp och nu, ett halvår senare, har jag lånat och läst den.

Andreas Lundstedts liv med hiv var inte alltid så positivt.

I den här boken får vi läsare följa Andreas Lundstedts liv och karriär. Mycket öppenhjärtigt skriver han om sex, droger… och hiv-Stina. För det var tio år sen Andreas Lundstedt fick diagnosen. En diagnos han länge förnekade att han hade fått, även för sig själv. Men med det mediesamhälle vi lever i idag är det omöjligt för artister och offentliga personer att ha nån sorts privatliv. Det snackas. Till sist blev tillvaron ohållbar och med en intervju i gay-tidningen QX kom Andreas Lundstedt ut som hiv-positiv. Beslutet att göra detta har han nog inte ångrat, för livet blev mycket positivare efter detta – om jag tolkar boken rätt.

Även om livet blev lättare för Andreas Lundstedt tycker jag att det var modigt gjort att berätta. Förr eller senare hade det kommit fram ändå, för det finns, som bekant, alltid människor som vill en ont. Det krävs en inre kraft och styrka att klara av att prata om hiv, på ett helt annat sätt än att prata om nån annan sjukdom.

Trots att det är en frilansjournalist som har skrivit Andreas Lundstedts bok känns många delar av den som hans egna ord. Jag tycker att det är bra och tänkvärd bok och nånting att sätta i händerna på den som drabbas – antingen av av diagnosen eller som närstående.

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.