Ett inlägg om säsongens första avsnitt av Morden i Midsomer.
Är det nånting som hör sommaren till är det Morden i Midsomer, tycker jag. Jag skiter i Skrålsång från Halsen, Potta på Fiseberg och andra såna TREVLIGA TV-program. Det ska vara mord. Helst lustifika sådana. Säsongsstarten av Morden i Midsomer: Death and the Divas visade upp ett antal sådana när Fästmön och jag tittade igår kväll.
Jones och kusin (ja, för den riktige har ju slutat) Barnaby löser mordgåtor fyra gånger i sommar.
I detta första av fyra sommaravsnitt hamnar vi på skräckfilmsfestival. Midsomer har förstås en egen skräckfilmsförfattare. Fast när hennes mer kända skådespelande syster återvänder efter 40 års bortavaro ökar de riktiga morden rejält till antalet. Först ut att dräpas är en journalist som skriver om systrarna. Hon får en stekgaffel i halsen. Nästa som mördas får stekgaffelns tillhörande kniv (!) i ryggen. Nästa blir mumie. Och så vidare. Mordsätten följer filmmanusen, men vad händer när manusen tar slut?
Som vanligt är modii operandi ovanliga och snudd på komiska mitt i det otäcka. Men hela grejen med Morden i Midsomer är att det innehåller mycket humor och inte särskilt mycket otäckheter – trots alla mord. För det fiktiva grevskapet Midsomer har mycket gemensamt med vårt Gotland: var och varannan person där blir mördad. Att det överhuvudtaget finns några levande människor kvar är en gåta.
Lite gulligt, inte särskilt läskigt och aningen för mycket trams ger ett medelbetyg.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Shit!
Missade ju Morden igår bara för att Cavråla var på Skansen.
Är nämligen mot alla mina principer att titta på nå’t som hon deltar i. Hamnade alltså på en annan kanal, vilken har jag glömt, och blev kvar där.
Jäfvla Cavråla kan inte hon bara blåsa bort med en stormvind å stanna borta
SvT Play???