Innan jag går vill jag lämna två sångtexter till dig som läser. Sångerna i sig kanske är pekoral, men orden säger allt just nu. Det här är den ena:
My way
And now, the end is here
And so I face the final curtain
My friend, I’ll say it clear
I’ll state my case, of which I’m certain
I’ve lived a life that’s full
I traveled each and ev’ry highway
And more, much more than this, I did it my way
Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption
I planned each charted course, each careful step along the byway
And more, much more than this, I did it my way
Yes, there were times, I’m sure you knew
When I bit off more than I could chew
But through it all, when there was doubt
I ate it up and spit it out
I faced it all and I stood tall and did it my way
I’ve loved, I’ve laughed and cried
I’ve had my fill, my share of losing
And now, as tears subside, I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way,
”Oh, no, oh, no, not me, I did it my way”
For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels and not the words of one who kneels
The record shows I took the blows and did it my way!
Yes, it was my way
(Songwriters: Jaques Revaux, Claude Francois, Gilles Thibaut, Paul Anka)
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag tycker om den sången och bitar av den poppar upp i mitt huvud då och då, för jag tycker det är mycket i texten som är så bra. Jag hade ju den första raden som rubrik nyss på ett inlägg.
Jag tror det är viktigt att gå sin väg och inte lyssna för mycket på andra, för då kommer det finnas saker som man ångrar sedan när man blir gammal, saker man tycker att man borde ha gjort.
Det kostar väldigt mycket att göra på sitt eget sätt.
Håller tummarna för dig och hoppas att allt det jobbiga snart vänder, så du får må bättre.
Det jobbiga har tagit ett nytt varv. Jag ser ingen ljusning. Ingen alls.
Det här var den sista jävla sång jag vill läsa här, ändra tempus på den i alla fall!! Här ska levas fullt ut och jag blir så ledsen, arg, sur på alla idioter där ute, inkl skrivarkillarna. Jag vet en hel del om att inte vara önskvärd, men den största segern är att visa dem att DU kommer att vara den rätta på ett jobb, ett sådant där som kanske inte är drömjobbet, men ett med roliga arbetskamrater, lite intressanta uppgifter ibland, lite tråkigare någon gång. MEN vet du om man inte lever får man INGA jobb. Jag vill bara dig väl, det vet du, Anna får stå för kärleken, men efter alla år är du en del av mitt liv och jag är vidrigt egoistisk som vill ha dig kvar. Jag är också naiv, så naiv att jag tror att det löser sig!
/att jag hatar den här sången beror på att jag både sjungit och spelat den på hur många begravningar som helst/
KRAM
Mina drömmar är ovanför regnbågen nu. Snart förenar jag mig med dem, för här finns inget att göra för en sån som jag. Om det inte sker mirakel. Och jag har slutat att tro på mirakel. Jag bidar min tid, väntar.
Kram