Ett ganska uppgivet inlägg, men också om en nystartad organisation som vi måste stötta.
Just nu känner jag mest för att lägga mig ner och dö. Gråta och dö. Men så tänker jag att jag är vuxen och jag måste agera vuxligt. OK, jag är skittrött just nu, men det som var tänkt att fixas i kväll blev gjort. Fästmön och jag har i kväll
- handlat mat till studenten
- fixat diverse prylar runt omkring
- ordnat med present/kort
- forslat ut maten till Slottet där vi ska ha ”mottagning” efteråt.
Jag skjutsade hem Anna och lite varor innan jag for hem till mig för att prova kläder, göra klart presenten och slänga i mig en macka. Det har varit fullt ös sen jag slutade klockan 16 fram till 20 när jag kom hem.
Tro nu inte att jag klagar. Det är ett kärt besvär att ordna så att vår blivande student får en bra dag i morgon. Men jag tappade orken efter två nej idag. Jag vill verkligen bara lägga mig ner och och skita i allt och bara… dö.
Nej!! Jag vill bara skita i allt.
Men så tänker jag på det förskräckliga jag läste hos Fatou idag. Jag tänker på de stackars föräldrar som inte får nån student att fira i morgon. Som kanske har köpt mat och presenter, förberett för fest. Och så har festföremålet tagit sitt liv. Åter igen en ung människa som har kastat sig framför tåget. Det går inte att föreställa sig hur man skulle känna som förälder. Eller kanske mor- eller farförälder. Barn och barnbarn ska bara inte dö före äldre generationer. Det är bara så. Ändå… så sker det. Jag skrev om Ludmilla Rosengren och hennes dotter Linnéa bara för en vecka när det var femårsdagen av Linnéas död i självmord.
Därför är det viktigt att vi gör nånting. Tillsammans kan vi rädda liv! Stöd organisationen Suicide Rescue genom att sprida information om att den finns som en organisation där man kan få stöd och hjälp och kunskap när man mår riktigt dåligt. Sprid adressen till webbplatsen suiciderescue.se, använd Twitter-hashtagen #SuicideRescue, gilla Suicide Rescue på Facebook.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tack Tofflan för att du skriver om detta!
Inte får du lägga dig ner och dö inte. Ring mig först i så fall!
Tack själv Ludmilla! Jag tänker på det du sa om att man har ett ansvar gentemot sina nära och kära. Idag var bara en sån hemsk dag, jag vill inte ha den tillbaka alls.
Kämpa Tofflan, frågan är inte hur många gånger man blir nerslagen, frågan är hur många gånger man orkar resa sig. Jag uppfattar dig som en stark person, jag tror och hoppas att du orkar resa dig och fortsätta kämpa.
Angående pojken som hoppade, så är det tragiskt. Han var väldigt omtyckt i innebandylaget och hade många vänner, men hans sorg blev för tung att bära…ett onödigt beslut av honom på ett ganska kortsiktigt problem.
Nej det är just det jag skriver: man… nej jag orkar inte resa mig hur många gånger som helst….
Tack för att du tror på mig! Det betyder mycket!
Fruktansvärt med den unge killen. Fruktansvärt!
Vi har alla dessa dagar, på ett eller annat sätt. Alla har vi dagar som är så tunga att vi undrar hur vi ska ta oss ur sängen. Skillnaden blir när vi börjar fundera på hur vi vill dö och känner att inget är värt något längre, att stanna kvar… Det är då vi behöver stöd och hjälp. När vi inte längre orkar själva. Det är där informationen behövs, som den i Suicid Rescue. Det är där det blir viktigt! Jag vill så gärna ta tillbaka tiden och säga till den här unga killen att det BLIR bättre! Det KOMMER att lösa sig! Det är en kort PERIOD just nu som är så här tung, men allt kommer att bli bättre. Men det är för sent och det är det som känns så… onödigt. Värme, kramar och en massa styrka till dig, Tofflan! ♥♥♥
Goda tankar, Fatou!
Här är det väldigt tungt just nu efter alla nej. Och ändå skulle det räcka om en enda sa ja…
Många kramar!
Också en otäck, hemsk situation jag fick höra om, som har hänt här i stan. En tjej som skulle ta studenten. På morgonen på studentdagen ligger mamman död i sängen… Huxflux, ingen föraning, ingenting innan. Hjärtat har bara stannat, tydligen. HEMSKT för flickebarnet!
Fy så fruktansvärt! 😥