30 maj 2013 av Tofflan
Ett inlägg i vilket Tofflan puffar för sin senaste artikel!
Det sägs att en olycka sällan kommer ensam. Vi brukar också säga att vissa människor prövas hårdare än andra. För Ludmilla Rosengren gäller båda talesätten. Hur klarar man av att gå vidare när ens barn har tagit livet av sig och man själv strax därpå drabbas av en ovanlig cancerform? Läs mer i min artikel hos Uppsalanyheter.se!
Livet är kort.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv till tofflan(snabel-a)home.se
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Twingly-länkare
Powered byIP2Location.com
Gå till Toffelprofilen
Bra skrivet om ett känsligt ämne!
Ha dé!/Kram
Tack snälla Åsa! Det underlättade att intervjupersonen är som hon är – öppen.
Kram!
Påminner om en familj på Öland, båda föräldrarna journalister men jobbar på varsin tidning. Deras dotter, då 17 år, hängde sig i skolan. De har också därefter fått ytterligare en dotter. Familjen, mamman, har öppet berättat om det som hände dem. Alla upplevelser är självklart unika men ämnet detsamma. Varför mår så många tonåringar så dåligt?
Jag tycker att det är jätteviktigt att våga prata om självmord. För den som drabbas av det i familjen är det ju uppenbarligen en del av läkeprocessen att just prata öppet.
Idag är det så många fler krav på yta och framgång, tror jag. Men det är fruktansvärt när en människa inte har hunnit leva livet ändar det i förtid.
[…] Ulrika Hurtig […]
Mycket bra artikel du skrivit Tofflan. Jag är själv drabbad då min son tog sitt liv 2010. Jag har träffat Ludmilla flera gånger och hon gör verkligen skillnad genom sitt arbete med att informera om suicid. Tack för att du uppmärksammar det i din blogg också!
Varm kram från en mamma som saknar sin son oändligt
Tack Susanne! Vi måste våga prata om det mest fruktansvärda, att förlora någon närstående i självmord. Det är enda sättet att komma vidare.
Ludmilla gör ett fantastiskt jobb, jag önskar att fler kunde uppmärksamma hennes arbete att förhindra självmord och stötta närstående som drabbas.
Kram till dig!