Ett inlägg av den filosoferande sorten om allt från iskyla till vackra blommor, via människor som INTE har glidit genom livet på ett bananskal.
Idag är det söndag, strålande sol och Mors dag. Jag pratade med mamma igår, men jag ska självklart ringa idag också. Att bli ihågkommen på Mors dag är viktigt för henne. Igår när jag ringde svarade mamma med iskylerösten. Den där kalla rösten som skrämde vettet ur mig när jag var barn. Rösten, som indikerade att när mamma hade fått säga alla de elaka saker hon ville, då… Rösten, som var signalen på att flera dagars total tystnad skulle följa på de kalla, hårda orden. Ja, tycker du att jag är långsint ska du veta att min mamma kunde tiga i flera dar. Ibland utan att man visste vad man hade gjort. Det skulle man gissa sig till. Det var inte alltid lätt att vara barn i min familj.
Isigt.
Så ursäkta mig om det är lite svårt ibland fortfarande mellan mig och mamma. Och visst kanske jag hade pressat mig till att åka dit i helgen om inte… Nu är det emellertid som det är. Jag ska föreställa vuxen idag och kan hantera det här på ett annat sätt. Men inuti blir jag lika ledsen, rädd och frustrerad som när jag var barn.
Nu släppte iskylan i rösten igår, det tog trekvart. Jaa, ingen kan påstå att jag inte bryr mig om min mamma. Jag blir väldigt arg när jag får höra sånt. Det är inte mitt fel att mina föräldrar inte skaffade fler barn. Jag bor 30 mil från mamma, jag kan inte åka dit bara för att hon känner sig ensam några timmar en dag eller behöver hjälp att plantera. Mamma förstår det när man får resonera med henne en stund. Men det finns andra som uppenbarligen inte förstår eller känner till hela situationen och jag tycker i ärlighetens namn att de ska tiga, inte göra varken mamma eller mig mer ledsna och sårade. Däremot sänder jag en tacksamhetens tanke till mammakusinen B som har förmågan att förstå både mamma och mig. TACK!
Idag ska jag jobba lite för min nyaste uppdragsgivare. Det ser jag fram emot. Den kommande veckan ska jag sätta min byline under två artiklar om Uppsalamänniskor som jag är väldigt nyfiken på. Jag är spänd och förväntansfull och samtidigt full av nån sorts vördnad för dessa människor. De har nämligen gått igenom livet när det, livet, inte har varit särskilt enkelt. Till skillnad från andra som glider fram på bananskal eller i gräddfiler.
Här springer jag i rött tillsammans med dagens intervjuoffer på stranden i Varamon. Jag kanske är fyra, fem år gammal, han… sju, åtta?
Jag har varit vaken en god stund. Skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Tanken var att krypa ner i sängen igen när jag kom hem, men det är för många tankar som snurrar just nu – allt från sånt som den student vi plötsligt insåg att vi ”får” den 5 juni via kommande arbete fram till helgen när jag kanske får herrsällskap här hemma…
Även idag är huset tyst. Jag har inte gjort mycket väsen av mig heller. Har fördelat veckans medicin (mot bråcket på magmunnen och brister i blodet) i min Anabox, vikt och lagt in det som hängde kvar av gårdagens rena tvätt. Laddat en ny maskin smutstvätt, men väntar ett tag. Det är ju söndag.
Min Anabox.
Jag har gått runt och tittat på mina krukväxter. Plockat bort lite döda blad. Funderat vad jag vill ha på ballen*. Tror det blir en enda blommande växt på bordet. Kanske rentav skaffar den idag..? Jag har presentkort kvar sen 50-årsdagen förra året.
Min doftranka har fått för sig att blomma.
Noterade att flera av mina blommor, inte bara Mårbackapelargonen i köket, blommar. Doftrankan i vardagsrummet, till exempel, har inte blommat på många herrans år. Porslinsblommorna, en i vardagsrummet och en i gästrummet, har redan blommat båda två en gång.
Porslinsblommorna har blommat.
Porslinsblommor är vackra, men dess blommor doftar starkt och är kletiga. Den jag har i vardagsrummet fick jag av före detta arbetskamraten M på en av mina arbetsplatser i slutet av 1990-talet. Då hade M:s barn blivit allergiskt mot blomman.
Himlen är alldeles klarblå. Det blåser lite idag också, men kökstermometern visade över 21 grader i solen redan vid 6.30 i morse. Det ser ut att bli en fin dag idag hos mig. Det hoppas jag att du också får!
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Ja, det blir viktigare och viktigare att komma ihåg bemärkelsedagar ju äldre våra nära (kära) blir, jag brukade då min mor levde ringa och gratulera henne till den stora lyckan att få vara mor till mig!
Jobbigt det där med att helt plötsligt vara tillbaka massor med år i tiden på grund av ett tonläge eller kanske bara en viss blick..
Hoppas du haft en bra dag, det har jag, blev bjuden på trerätters av maken på Sollerön och jag har återigen konstaterat, att Sverige är otroligt vackert!
Ha dé!/Kram
Jo, men jag påminde också mamma om hur många födelsedagar hon inte hade kommit till mig här i Uppsala. Under alla år jag har bott här (30+ år) var hon och pappa här på två födelsedagar. Det kändes, det också, kan jag meddela…
Att få höra att jag inte bryr mig när jag ringer flera gånger varje vecka etc, det gör bara så ont.
Kram!
Förstår precis!
Ha dé!/Kram
OK, var och en har nog sin personliga upplevelse, men jag gissar att du menar att du har förståelse för hur jag känner. Det tackar jag för.
Kram!