Hittades död i sitt hem – efter två år

Ett inlägg om nånting fruktansvärt.

Igår skrev jag ett av mina svartaste inlägg, tror jag. Det där inlägget om alla otäckheter som sker utanför min glasbur. Men som för att bli påmind om att det inte räcker med dessa otäckheter, tillkommer det dito hela tiden, läser jag om en man som hittades död i sitt hem – efter två år.

Mannen avled 2011 och hittades av sin hyresvärd i samband med en stamrenovering. Mannen var i min ålder, 50-årsåldern och mycket ensam utan vänner, anhöriga eller jobb. En man utan sammanhang. Hyran betalades förstås med autogiro.

Vems är ansvaret? Det sociala ansvaret, alltså? Hyresvärden Stockholmshem vill inte ta på sig det. Områdeschefen säger:

[…] vi som hyresvärd kan inte ha koll på alla våra hyresgäster. […] 

I höstas bytte hyresvärden fönster i fastigheten. Man kom inte i kontakt med mannen. Men var det inte lite konstigt? Rimligtvis borde nån ha kollat i brevinkastet och noterat en stor hög med post och reklam… Varför struntade Stockholmshem i att byta några fönster i mannens lägenhet, när fönstren i alla andra lägenheter byttes ut?

Jag säger inte att ansvaret enbart är hyresvärdens. Men jag tycker att nån borde ha reagerat i hans närområde – han hade ju inget annat socialt sammanhang.

Ensam, utan socialt sammanhang…

Vad ska det bli av oss? Vad kan hända när vi blir av med jobbet, vi som inte har barn eller nära anhöriga? Jag är lyckligt lottad, för i mitt liv finns en fästmö (världens bästa, för övrigt). Mamma bor 30 mil bort och börjar bli till åren kommen. Men vad skulle det bli av mig om jag inte hade en Anna i mitt liv, nu när det börjar tuffa till sig kring jobb igen? Jag är ju inte lastgammal, jag är i samma ålder som mannen som låg död i nästan två år i sitt hem. Tänk att sluta så när man borde ha flera år kvar att leva…

Livet är kort. Och bedrövligt.