Ett inlägg i vilket Tofflan känner sig splittrad och spretig, kort och gott.
I morse var jag trött, trots att det bara var den andra tidiga uppstigningen den här veckan. Och idag är det redan fredag! Det blev lite sent i säng igår. Eftersom jag dessutom skulle sova ensam efter att i två veckors tid inte ha gjort, var det lite knepigt att somna. Min ensam-olat/-vana trogen satte jag på TV:n i sovrummet. Började glo på Benidorm igen. Fästmön och jag hamnade av en slump på detta program härom kvällen och blev helt stumma. Snacka om brittisk humor när den är som bäst… Roligast i den här serien är mamma, pappa, tonårsdotter, lillebror och mormor Garvey som alltså är på semester tillsammans. Värst är mormor, som bara kan tre saker:
- röka
- bli brun
- vara elak
Tidigare på kvällen tog jag itu med en strykhög som låg och väntade. Anna hade gjort iordning fyra kassar som skulle med hem till Himlen, men hon hade också varit ute med soppåsar. Skönt, för då kunde jag slappa en stund. Mamma fick ett samtal, för nu är hon så orolig för mig igen. Och det är svårt. Det är jättesvårt att vara en källa till oro för sin mamma på hennes ålders höst. Jag förklarade läget och jag tror att hon börjar förstå att det är ganska tufft att vara hennes dotter. Men hon bryr sig och älskar mig och det är jag glad för! För första gången talade jag även om för min mamma att jag också älskar henne. Vi är ju de sista av vår ursprungliga familj.
Mamma och pappa på bröllopsfotot från 1959.
Anna jobbade till klockan 21 och när jag nästan var framme började bensinmätaren blinka. Vi åkte därför först och tankade, sen och kompletteringshandlade och först därefter ut till Himlen. Fem kassar och en väska hade vi med oss. Lite svårt att ta på bussen, liksom. I kväll kommer en sjuk gosse hem till sin mamma, så jag åker inte ut förrän i morgon.
Det har varit en splittrad förmiddag på jobbet. Jag har bokat in lite möten och en preliminär hemsideskurs som jag ska hålla i nu när jag vet att jag har fått förlängd anställning. Men motivationen vill inte riktigt infinna sig. Så jag slog en signal till ”Lisbeth” för då blir jag alltid peppad. Vi pratade helt kort, drog bara det senaste mest väsentliga samt bokade in en lunchdejt – om två veckor. Så blir det ibland.
Hela jag känner mig splittrad och spretig, jag får inte riktigt grepp om varken dagen eller jobbet – eller mig själv. Får försöka se just den här fredagen som en mellandag och njuta av att det trots allt är lite sol, att Husets kör ska sjunga in våren i eftermiddag och att vi ska få glass.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
