Jag trodde att jag skulle dö…

Ett inlägg i vilket Tofflan klagar sin nöd över sin rackiga lekamen.

I natt trodde jag att jag skulle dö. Säkert. Ungefär en gång om året får jag jätteont i magen på ett visst ställ. Jag får så ont att jag ligger och kvider, kallsvettas och nästan tuppar av. Kan må illa också. Men så går det vanligtvis över på ungefär tolv, femton timmar. Och naturligtvis glömmer jag bort hur ont det gör mellan gångerna.

Kände mig så här i natt.

Igår var det emellertid dags igen. Jag kände att jag var öm i magen redan tidigare, men sen eskalerade det till och skär värk. För att inte störa Fästmön la jag mig ovanpå gästsängen. Jag var så dålig att jag inte ens orkade dra ner persiennen, så nu har väl eventuella nattvandrare skådat min nakna kropp – kanske filmat, till och med, och anmält mig för ofredande. Idioter!

Sömnen blev det si och så med. Jag slumrade, vaknade, vred mig, försökte hitta ett läge där magen gjorde mindre ont. Till sist kräktes jag. Somnade nog till rejält först vid femtiden och vaknade vid nio. Jag har semester idag, ska tilläggas, så jag behövde inte stressa iväg till jobbet.

Magen är fortfarande ond, men den värsta värken har släppt. Anna och jag hade tänkt promenera till hennes mamma idag vid lunchtid. Det blir bilfärd i stället. Anna åker sen på andra äventyr, medan jag åker hem och försöker piggna till.

Förra gången jag fick så här ont sa jag till Anna att jag åker till akuten om det händer en gång till. Fast vem vill åka till akuten på Sjukstugan i Backen när det bara klagas i media på väntetider etc där? Inte jag, tack!

Men, som sagt, jag överlevde den här gången också och nu ska jag försöka göra allt för att bli OK till morgondagen när vi firar Sista april här i Uppsala.

Livet är kort.