Så vart det kväller…

Jepp, det vart kväller även denna gråmåndag när man mest har velat häcka under en filt, bortgömd från allt och alla. Så nu tar jag mig i kragen i alla fall och ger mig ut på en tur i omvärlden. Kanske är det lite upplivande, rent av..?

”Turkos har en må bra-effekt på mig”. Naturligtvis är det inte mig själv jag pratar om, utan Hedvig i Gävle som bor i en ljusturkos lägenhet, hyrd av halvbrodern (vad nu det har med saken att göra). Om du har missat det så säger jag det en gång till: jag gillar inte turkos. Turkos är ingen färg, det är en nyans. Turkos borde förpassas till världens ände. Typ.

Kepstjuvar fångade på film. Ja, det låter som nånting för YouTube. Det hände i Metropolen Byhålan. Där måtte man ha tråkigt eftersom man gör inbrott och snor kepsar. KEPSAR!

Kiss i konstens namn. Men vad är det här? Nog för att en har hört talas om skitsnack, men kisskonst… Nej, det här känns mest… konstlat.

ABBA-pengar gör film av Cirkeln. Jepp! Nu är det klart! Romanen Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg blir film. Det är ABBA-Benny som startar filmbolag med sonen Ludvig där nu Cirkeln, första delen i Engelsforstrilogin, ska bli film. Cirkeln är bra, tycker till och med jag, men uppföljaren Eld var lite mindre bra, tragglig. Tycker jag. Och nån mer jag känner.

Grillare anfölls med yxa. Nog för att man har lust att… säga ett och annat om alla puckon som envisas med att laga till sin grisföda utomhus under den varmare säsongen. Men hugga grillare med yxa var väl lite väl elakt. Det måste nog handla om nånting annat än rökstank av döda djur, för det var ju grannar som bråkade. Detta måste nog sättas upp på en lista över argument för att försöka få nån vräkt, eller så.

Många upprörda över Bieber-bleep. Ja en bleep kan man väl onekligen säga att det är. Justin Bieber besökte Anne Frank-museet i Amsterdam och skrev så här i gästboken:

Det var verkligen inspirerande att få komma hit. Anne var en fantastisk tjej. Förhoppningsvis hade hon varit en belieber.

Eh… lite mer respekt hade inte varit fel, tycker jag. Och snacka om att ha höga tankar om sig själv. För hur många vet vem Justin Bieber är om 68 år? Alla vet vem Anne Frank var.

Livet är kort. Den Gud älskar tar han hem tidigt.

Read Full Post »

Höstliga tankar om falsk trygghet och annat i livet

Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.

”Jag har bara regn hos mig…”

Att tryggheten på ett kontor är falsk har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!

I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.

Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.

Memento mori!

Det borde vi alla, var och en, tänka på…

Livet är kort.

Read Full Post »

Smygläsare av VISSAS journaler ska avslöjas

Häromdan var det ett herrans liv kring det faktum att vårdanställda troligen läst journaler för en patient de inte haft i sin vård. Och nu ska ansvarig försöka komma åt såna smygläsare. Fast som vanligt är det gräddfiler som gäller: bevakningen ska inte öka kring oss vanliga patienter utan kring kändisar och politiker och kompisar i vården. I alla fall om jag tolkar lokalblaskans artikel rätt/läser artikeln mellan raderna.

Alla ska inte leka doktor.

Det är ungefär 10 000 pers som skulle kunna läsa din eller min journal här i Uppsala län. Jag har inget spännande i mina sjukjournaler. Men det känns inte så kul jävligt obehagligt när snokande grannar och gamla X går in och läser, till exempel. Såna man inte vill ha nån som helst kontakt med, typ. De begår faktiskt en brottslig handling om det nu är så att de inte har varit eller är inblandade i vården av dig. Brott som kan ge både böter och fängelse.

Man blir faktiskt rätt förbannad. För det är inte bara kändisar och politiker som drabbas. Enligt ansvarig verksamhet är det nämligen allra vanligast att smygläsarna är nån man känner:

[…] Ett tiotal vårdanställda här har genom åren polisanmälts för olovligt intrång, i samtliga fall har det funnits en privat relation. Som undersköterskan som loggade in för att kolla upp ex-sambons sjukhusvistelse eller läkaren som läste sin dotters BUP-journal. När någon blivit misstänkt och sedan polisanmäld har det varit efter det att den utsatte själv, alltså patienten, begärt att få se logglistan.[…]

Ett tiotal låter lite, tycker jag. Att två av tjyvläsarna har fått lämna sina jobb låter däremot rättvist. Detta är nämligen helt klart tjänstefel, anser jag. Folk som inte har med ens vård att göra ska inte ägna sig åt att leka doktor och läsa ens journal.

Men hur kommer man åt smygläsarna? Hittills har det bara gjorts stickprov, vilket kanske är ett av skälen till att man bara har hittat ett tiotal. Nu ska man göra på två sätt:

1. Dels kan varje patient läsa logglistan till sin egen journal – om man har anmält att man vill ha tillgång till sin journal på internet, vill säga. Då kan man se om nån obehörig varit inne och läst.
2. Dels ska ansvarig verksamhet göra riktade kontroller. Varje enhet inom vården ska identifiera patienter som kan löpa större risk än andra att drabbas av smyglästa journaler, det vill säga kändisar och politiker samt vänner och bekanta till dem som jobbar på enheten. Dessa patienters journalloggar ska granskas i efterhand av verksamhetschef.

Tja, ansvarig verksamhet förnekar sig inte – som vanligt – utan skapar gräddfiler – som vanligt. (Vem minns inte gräddfilen som kontorsanställda och politiker fick till influensavaccin? Ingen av grupperna var nån sorts riskgrupp, som jag kunde bedöma, men ingen skämdes utan alla gick gladeligen och fick en spik i armen, medan vanliga dödliga köade flera kvarter för att få detsamma.) Det är kändisar och politiker och vänner och bekanta till vårdpersonal som ska gynnas. Men även om jag inte har nåt att dölja vill jag inte att vem som helst ska läsa min journal. Det kan ju också vara så att smygläsaren läser på uppdrag av min nyfikna granne eller mitt gamla X.

Nej, för gräddfiler när det gäller bevakning av journaler delar jag ut en svart bak. För det här bevisar att organisationen ifråga gör skillnad på skit och pannkaka. Igen.

En svart bak för gräddfiler inom vården IGEN genom att bara granska VISSA patienters journalloggar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Brottet – säsong tre

I söndags gick den tionde och sista delen av danska TV-serien Brottet. Eftersom jag hade sett de nio föregående avsnitten ville jag förstås veta hur det slutade.

Sarah Lund och hennes kollega har ett förflutet. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Två parallella historier utspelar sig under dessa tio avsnitt. Dels är det val i Danmark, dels kidnappas dottern till en inflytelserik affärsman vid ett synnerligen viktigt företag. När det visar sig att flickan inte skjuts, som man först tror, utan har förts bort till en okänd plats börjar jakten mot klockan. Kidnapparen infångas så småningom, men ska man hitta flickan i tid, alltså vid liv? Kidnappningen blir politisk eftersom statsministern förlitar sig på att företaget stannar i Danmark och på så vis räddar landets ekonomi. Men personer i statsministerns stab och i företagets ledning tycks vara inblandade i kidnappningen. Polisen Sarah Lund är på väg att tillträda en ny tjänst när kidnappningen hamnar på hennes bord. Hon ska samarbeta med danska säkerhetspolisen och en man som hon har ett förflutet med. I samma veva får hon veta att hon ska bli farmor.

Ja, för den som inte har tittat på Brottet förstår jag att det låter rörigt. Det är rörigt. Det blir för många återvändsgränder och jag förstår inte heller vitsen med att blanda in politik i kidnappningsfallet. Det blir för mycket, helt enkelt. Tio avsnitt känns krystat många och det är knappt så att varje avsnitt för historien framåt. Sarah Lunds privatliv blir en tredje historia i det hela. Som tittare får i alla fall jag inte riktigt kläm på henne. I vissa lägen är hon rent osympatisk, i andra visar hon stor empati. Slutet blir inte riktigt som jag hade trott, men väldigt irriterande.

Jag ger Brottet medelbetyg därför att serien trots allt är spännande och jag är ganska snäll. Man vill ju veta hur det hela slutar, om polisen ska vinna kampen mot tiden och om flickan lever. Samtidigt är slutet, som sagt, rätt irriterande. Gissningsvis är det en cliffhanger för ytterligare en säsong. Frågan är om jag ska titta då. Svaret är tveksamt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Gråmåndag

Gråmåndag känns som en adekvat beteckning på dagen. Det måtte ha regnat i natt, dessutom, för asfalten var blöt. Jag var trött och seg i morse, men jag kom upp – only just. Det värsta är att det blir en ännu tidigare uppstigning i morgon bitti, för då ska jag vara på bilverkstan klockan 7. Det är nämligen dags för Clark Kent* att få sommartofflorna på. Jag åker som sist till Märkesverkstan i stället för att låta såväl vanliga klåpare som före detta anställda klåpare vid Märkesverkstan gör jobbet till självkostnadspris. (Ja se betala för mig gör jag alltid – till och med gamla X har fått så mycket pengar att de borde ha vett hålla tyst.)

Jag fick sällskap i bilen i morse av Lucille. Vi gick nämligen ut från våra hem samtidigt och jag erbjöd lift. Alltid kul att prata med nån trevlig! Och jag sjunger ju inte längre i bilen om morgnarna, så… Nej, jag har tystnat. Det finns ingen glädje längre.

Det blev inte så mycket kväll för min del igår, men jag hann tvätta två maskiner. I kväll, när jag har burit ut däcken i bilen, ska jag köra en tredje. Jag fattar inte var all smutstvätt kommer ifrån, jag som inte ens är intresserad av kläder. Fast det klart. Jag måste ju ha kläder på mig när jag ska till jobbet.

Medan tvättmaskinen gjorde sitt såg jag sista delen på Brottet. Jag hade redan gissat innan att jag skulle bli förbannad på slutet. Allt jag kan säga är att det kunde ha varit värre, förstås, men det var inte bra. Så. Nu har jag inte avslöjat vad som hände, för det finns ju de som ännu inte har sett färdigt. Mitt totala omdöme om Brottet kommer i ett separat inlägg!

Runt klockan 22.45 kunde jag så krypa till kojs, för då var sista maskinen tvätt hängd. Men jag backade lite när jag klev in i sovrummet. Det såg verkligen ut som om jag skulle dela säng med Mumien…

Mumiesängkompis?

När jag sover ensam brukar jag bara rulla av överkastet på den tomma sängen. I själva rullen hamnar då prydnadskuddarna och Kiss & Bajs i gosedjursform som tronar på min bädd. Men igår såg det rätt läskigt ut…

Mina ärr efter egenvårdsbehandlingen i fredags kväll ser inte så bra ut. De är röda och lite inflammerade. Men jag tror på att min kropp har kraft nog att klara av detta. Jag har nämligen ytterligare små operationer som väntar. Jag kanske hade behövt sutur trots allt, för på åtminstone två ställen är det rätt stora… hål… Äh, sutur är för mesar!

Såg på Twitter i morse att WordPress är hackat. Det oroar mig en del eftersom mitt Twitterkonto ju blev hackat för ett tag sen. Samtidigt har jag nyligen sett över lösenorden, så det borde inte vara nåt problem. Men läskigt och framför allt irriterande är det när folk roar sig med att förstöra för andra.

Idag vet jag inte riktigt vad som händer på jobbet, men nånting händer väl. Jag jobbar på som vanligt och hoppas på mirakel, men börjar nu vänja mig vid tanken att fokusera på institution 1, min favoritinstitution, för övrigt. Fast jag kan ju inte riktigt klara mig ekonomiskt på 25 procent. Institution 2- jobbet är lika bra att lägga på hyllan, för jag har fortfarande inte fått nåt konkret erbjudande att ta ställning till. Så ställningen jag intar är

Nej tack, nu vill jag kunna planera mitt liv lite mer långsiktigt än två månader i taget.

Händer det nånting hos dig idag som du måste ta ställning till???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »