Kan inte låta bli…

Som sagt, jag sneglar lite i lokalblaskan varje dag, men jag vägrar betala för den längre. Människor har sån stark tro på att det som står i tidningen är sant. Och när man har en sån stark tro är man säkert övertygad om att proffsen kan stava korrekt. Åter igen har jag tagit på mig rollen som Sabbare af Trosvisshet, för detta med stavning, det klarar inte eliten på lokalblaskan.

Här har man lyckats stava det svåra ordet ”presidieutskottet” korrekt, men ordet ”ledamöterna” – tror jag! – har man förvrängt så att det betyder nånting helt annat.

Man kan skratta åt detta, men faktum är att skribenten antagligen avsett att skriva ordet ”ledamöterna”. I stället har h*n fått till ett ord – ledarmötena – som betyder nånting helt annat, nämligen ”möten för ledare”. Och det är ju faktiskt ganska allvarligt.

Vad gäller innehållet i artikeln tycker jag att det är intressant att notera det engagemang i frågan som finns. Men man jag undrar hur många av de engagerade, som uttrycker sympatier åt ena eller andra hållet, det är som verkligen känner till personerna och deras sätt att jobba. Låt mig åter igen få påpeka att det är du och jag som väljer politiker, men vi kan inte välja tjänstemän i den här organisationen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Att komma ihåg i svåra stunder

Ett papper på min anslagstavla på jobbet. Minnesanteckningar att komma ihåg i svåra stunder när känslan av värdelöshet kryper på som en våt filt. Den som skrev det är nu informerad om mina planer och har uttryckt sina sympatier och att h*n tycker att det är mycket tråkigt.

Arbetsglädje…

Det som skiljer den här gången är att beslutet är mitt. Jag har en yrkesstolthet som jag inte tänker göra avkall på.

Och jag kommer just från ett annat kort arbetsmöte där ingen vet och där jag fick så mycket positiv feedback att jag inte kan stoppa tårarna. TACK! Tack för att jag har fått hänga med er!

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagstoffligt

På väg hem i bilen igår var det dags att bryta ihop igen. Skälet var väldigt enkelt. Innan jag åkte från jobbet skuttade jag upp till institution 1 för att flukta igenom papperstidningsutgåvan av lokalblaskan. Växlade några ord med ML som undrade om jag ska vara med på påsklunchen i nästa vecka.

Tyvärr går inte det för mamma kommer hit.

sa jag.

Och bara för det fick jag krångla och byta dagar med Den Hjärtegoda L, som jag vill bjuda på lunch som tack för den fantastiska måltiden strax före min operation. Dessutom… skulle jag nog bara bli ledsen.

Naturligtvis fick jag förklara varför. ML tyckte att det var jättetråkigt för, som h*n sa,

Vi har trivts så bra med dig här!

Så klart orden värmde, men jag hann knappt ut i bilen förrän tårarna trillade. Och när jag satt där och marssolen, som trots allt är ganska stark, lyste på mina kinder genom de smutsiga bilfönstren… Då såg jag hur tårarna gjort stora fåror på mina kinder. Det är sant! De här sista årens prövningar har gjort mig… gammal.

Hemma väntade en gigantisk strykhög och vad passar väl bättre som lindring när man är ledsen än kroppsarbete. Efter avklarat arbete unnade jag mig två kexchoklad till middag. Sen mådde jag förstås illa, men det är ju skit samma.

Innan jag fick slå ner rumpan slog jag in… julklappar! Ja, det blev ju så att jag hann köpa två julklappar till mamma förra året, men jag hann inte överlämna dem. Därför får hon dem nu till påsk. Hon har frågat vad jag önskar mig. Det blir ju bara dumt, för jag vet ingenting mer än sånt som inte går att köpas för pengar. Och en Ajfån. För, som sagt, jag måste ju vara kontaktbar även framöver. Sen. När det är över det här äventyret jag har deltagit i sen september 2011.

Ett hårt paket och ett mjukt paket till mamma.

Resten av kvällen ägnade jag åt mitt favoritprogram Antikrundan. Telefonerade med Fästmön efter det. Det ska bli så skönt att få sällskap i kväll, efter den här skitveckan. Till helgen kanske det blir en (inköpt på DVD) eller annan film (bio), det beror lite på hur vi mår. Det viktiga är att vi är tillsammans, inte vad vi gör.

Och i natt har det snöat. Mycket.

Livet är kort.

Read Full Post »