Äntligen har jag sett den första delen av Anja Kontors underbara TV-serie När livet vänder! Och jag kunde inte hålla tårarna borta den här gången. För det ÄR faktiskt så att det borde vara förbjudet för barn att dö före sina föräldrar.
Pers son Jonas fick cancer, men hann fylla sex innan han dog. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)
Per var ganska nyskild och hade två små barn, när ett av barnen, då fyraårige Jonas, fick cancer i njurarna. Under tiden Jonas var sjuk träffade Per sitt livs kärlek. Hur det gick med alla känslorna berättar han stillsamt, men ändå med kraft. Hoppet tändes att Jonas skulle bli frisk – bara för att släckas igen genom ett återfall med en tumör i magen.
Sex år hann Jonas bli. Han fick en cykel av sin pappa i födelsedagspresent. Men han fick inte vara med när pappa och Ulla gifte sig senare det året. För då var Jonas död.
Per berättar om hur tron kom in i hans liv samtidigt med kärleken, sjukdomen och döden. Och kanske var det tack vare den han tog sig igenom sorgen. Eller också beror det på att han var en sån närvarande pappa – till och med efter sonens död. Men jag tänker inte berätta hur utan jag rekommenderar dig att ägna en halvtimma åt att höra Per berätta sin historia på SvT Play.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Sånt där är bara för jobbigt att tänka på stackars människor !!
Men också bra att få perspektiv på sina egna ”bekymmer”. Och kanske nån kan bli tröstad av att nån annan kan klara sig igenom en sån händelse och kris.
Jag tycker serien ger mig proportioner på mina egna bekymmer och har följt den med en växande känsla av hur sköra våra liv är… men de här berättelserna visar ändå att man kan överleva det man inte tror sig kunna innan det inträffat.
Kära Tofflis tack för kommentaren, den gjorde mig väldigt varm, vi ska banne mig se till att äta den där glassen en fin dag i Uppsala. eller regnig, vi har mycket att dela!
en stor KRAM
Mig också! Jag har insett att det jag varit med om de senaste åren, från 2006 och framåt, är en piss i havet, liksom. Dessutom, precis som Per, träffade jag mitt livs kärlek (mellan kriserna). Livet är sannerligen både kort och en gåva och den här serien visar både hur skört det är men också vilken stark kraft livskraften är!
Klart vi ska ta den där glassen snart!
Kram!
Såg det här, och grät floder. Kan inte förstå hur man orkar gå vidare efter ens barns död. Men man måste ju. Och som du säger, vad är mina egna ”bekymmer” egentligen, ingenting.
Det är många sorger och bedrövelser man måste ta sig igenom, men den att förlora sitt barn är säkerligen bland de värsta. Jag vet ju inte, kan bara föreställa mig. Jag fick aldrig lära känna mitt barn.