Avskalat. Modigt. Sorgligt. Och ändå hoppfullt och livskraftigt. Så vill jag sätta mina ord på den tredje delen av När livet vänder. Det program där Anja Kontor möter Ulrika som förlorade sitt enda barn i en trafikolycka.
Ett löv dör och faller av sitt träd, det sker varje år. Men barn borde inte få dö före sina föräldrar.
Ulrika körde själv olycksbilen. Med i bilen fanns en kompis och hennes barn. Alla blev skadade, men de båda pojkarna dog. När Ulrika berättar om olyckan gör hon det i presens. Det enda som hörs är hennes röst. Ibland pausar rösten och vi får se på naturbilder i rutan, nån gång lite musik till. Men det är avskalat, det är jobbigt, man kommer inte undan. Barn borde verkligen inte få dö före sina föräldrar. Och hur klarar en förälder av att gå vidare?
Det klart att Ulrika själv ville dö när hon fått veta att sonen Jonathan hade förolyckats. Som tittare får vi inte veta hur lång tid det tar innan det vänder, innan Ulrika gör en deal med sig själv om att inte dö utan fortsätta leva.
Men hon gör dealen och hon lever idag. Hon har flyttat från huset på andra sidan Vättern till en lägenhet i Uppsala, nära kompisen som var med i bilen vid olyckan, kompisen som också förlorade en son. Man skulle kunna tro att vänskapen gått sönder, att skuldkänslor skulle ersätta vänskapsbanden. Men Ulrika och hennes kompis har blivit ännu tajtare – de två är ju de enda som vet hur det känns.
När Anja Kontor frågar var Ulrika tror att sonen finns nu, svarar hon att hon tror att han finns i nån sorts himmel…
[…] en plats där tiden står stilla […]
En mycket stark halvtimme, som knappast kan ha lämnat nån som tittat oberörd (om tittaren då inte har ett hjärta av sten). Anja Kontor är lysande, hon låter huvudpersonen tala så gott som fritt, passar in med några frågor då och då för att leda berättelsen vidare.
Det här var ett riktigt bra TV-program, jag är alldeles matt. Nu ska jag försöka se de två tidigare programmen, som jag missat, på SvT Play. Totalt blir det åtta program.
Det känns fånigt att sätta Toffelbetyg på nånting så bra, men jag gör det ändå. Och självklart blir det det högsta!
Livet är lite kortare för en del.
Gå till Toffelprofilen
Håller med, det var oerhört naket och starkt berättat. Jag får till och med tårar i ögonen nu när jag läser det du skrivit. Var lite rädd att det skulle bli sorg-porr, men det blev det inte. Det var värdigt liksom. Kvinnans egen berättelse var i centrum, i hennes egen takt. Just därför blev det så ärligt och gripande, tycker jag. Kan inte glömma det hon berättade om synen av någon som bar sonen efter olyckan. En ängel? Förstår inte hur man kan hitta kraft att orka gå vidare efter en sådan händelse, jag höll på att gå sönder bara av att se programmet. Gick sedan in i och kollade till min son som sov i sin säng. Livet är skört.
Mycket givande! Det var verkligen ingen sorg-porr. Rakt upp och ner på en stol satt den här kvinnan som drabbats så hårt och berättade om sin sorg.
Såg föresten det förra avsnittet med, om den före detta missbrukaren Inger. Det var precis lika sevärt. Skönt med program som fokuserar på en människans livsberättelse. Det behövs mer, man får styrka av andra, hur andra klarat sig igenom svårigheter. Tack för en fin blogg föresten!
Jo vi är många som har drabbats av svårigheter i live och det är sant att man får styrka genom andra som har klarat att gå vidare i livet. Jag ska helt klart se de två tidigare avsnitten! Det här är jättebra TV!!!
Tack och välkommen hit, Malin! 😛
Ja, det är bra TV, verkligen. Enkelt och nära livet.
Tack, en av orsakerna till att jag följer din blogg är att du skriver om livet som det är, enkelt (nåja) och nära. Gillar din humor med, svärta och humor är en perfekt kombiantion. Din sågning av lokalblaskan var exempelvis jättekul . Tragisk, men kul. 🙂
Mycket!!!
Nu rodnar jag, Malin. 😳 Många har svårt för svärtan och humorn i kombo, ja, för ironi, helt enkelt. Ibland måste man få skoja även med de stora drakarna! 😛 Jag driver för övrigt rätt friskt med mig själv här också!