Den här dan blir bara konstigare och konstigare. Inget och ingen tycks vara det/den det/den utger sig för att vara. En synnerligen informativ lunch bekräftade detta. Här är exempel på några frågor som aldrig får några svar:
- Hur kan man sänka sig så lågt som till att bråka om hundralappar?
- Hur kan det vara tre personer som har ansvar men ingen tar det?
- Varför är vissa chefer bara elaka och spelar oförstående?
- Varför drabbas smarta, starka kvinnor av allt från elaka, manliga chefer till sjukdomar som förlamar dem?
- Varför hamnar alltid de goda ute i kylan?
- Hur kan den som bygger upp sin tillvaro, gång på gång, med lögner stå ut med sig själv?
- Varför är livet inte rättvist?
Ingen kalldusch, men en riktig svår och kylig sits, reserverad för de goda i tillvaron.
Ibland önskar jag att jag hade en gudomlig slev som kunde röra om i grytan och ställa vissa saker och ting till rätta.
Livet är kort. Vem sa att det var rättvist?
Gå till Toffelprofilen
Det lätta svaret är ju just att livet inte är rättvist. Det lite mer obehagliga svaret som få vill lyssna på är att det handlar om karma. Det man ger ut, det får man tillbaka. Så funkar det enligt mig. I det lilla och det stora.
De som nu blir arga över mitt konstaterande, de är de som inte riktigt förstått dessa andliga regler. För enligt mig och mitt liv (och det har fanimej inte varit rätt) så är det en regel som är fast och som drabbar alla. De som inte vill se sammanhanget och som inte tror på karma, de kommer ånyo att drabbas.
Men det är ju de goda, kompetenta, ansvarstagande, snälla och omtänksamma som drabbas av lögnarnas lögner… Jag har svårt att se karman i det. Karman borde drabba de elaka.
Fast det gör det! Jag lovar även om vi inte ser det alla gånger. Livet har lärt mig att karma fungerar. Det gäller bara att våga se alla nyanser av det. Karma är för mig livets rättvisa och tänker du efter lite så ser du att det faktiskt fungerar.
De som ljuger och de som angriper, titta på deras liv, hur lyckliga är de egentligen? Jag har ju bara mina egna exempel och det är genomgående så att de som inte är ärliga emot sig själva, de mår faktiskt sämst om man skrapar lite på dem.
Jag själv är det bästa exemplet på att karma faktiskt fungerar och att jag vågar se det gör mig till en bättre människa. För det jag sänder ut, det kommer obönhörligen tillbaka till mig. Det vet jag idag. Jag ser mönstren i mitt liv och vågar idag se dem. Men samtidigt så kan man ju inte tänka på karmalagen hela tiden utan man måste ju leva. Men man kan ju ändå ta till sig att det man ger ut, den man är och det man ger andra människor, det är faktiskt sådant som kommer tillbaka till en. Kanske inte i samma form, men det kommer tillbaka. Det handlar om alla. Även de vi hatar och har svårt för. Karmalagen är ”rättvis” i det avseendet.
Jag försöka leva efter regeln att jag bemöter andra som jag själv skulle vilja bli bemött – men också efter regeln att jag bemöter andra såsom de bemöter mig. Alltså snäll mot de snälla, hård mot de hårda.
Igår träffade jag på så många olyckliga människor och det gjorde att jag funderade över det här med karma, om det verkligen fungerar. Inte att dessa olyckliga önskar och borde få hämnd eller så, men att de som har gjort dem olyckliga nån gång får känna på hur det är att gråta, åtminstone, att försöka förstå och sätta sig in i den de gör illas situation. Och faktum är att jag fick en vink lite senare om att åtminstone en ”ondgörare” hade tänkt till lite – vilket då ger mig ett visst hopp om att människor är utvecklingsbara – till det bättre! 😛
Karma, jo hej… Med tanke på vad både min dotter och jag själv råkat ut för måste vi vara orsak till världskrigen eller förintelsen. Typ!
Vill du diskutera karmas vara eller inte vara får du ta den diskussionen med Jerry ovan, det är hans bord. Men vad jag TROR menas med karma är att den som gör nån ont själv drabbas av samma öde. Du och din dotter kan ju rimligtvis inte ha orsakat världskrig eller förintelsen.
Jag tror att vi är här för att lära – därav vissa prövningar. En del av oss tycker att vi drabbas extra hårt och att livet inte är rättvist – jag är en av dem. Det får räcka nu. Ändå vill jag tro att alla prövningar förändrar mig till det bättre. Och under de här svåra åren, från 2006 och framåt, har jag faktiskt mött mitt livs kärlek. DET står över allting!
Jag vill absolut inte diskutera karmas vara eller icke vara här i din blogg.
Men jag tycker att det skulle vara kul att veta vad t.ex. de tre små flickorna som hittats våldtagna och mördade i en brunn gjort för ont för att ”förtjäna” det i Karmas namn.
Klart det finns de som drabbas hårdare än andra, likaväl som det finns andra som inte drabbas alls men ändå tycker det eftersom de lever med offerkoftan på.
Hur som, man ”förtjänar” inte lidanden, sjukdomar, eller helvetet på jorden, man drabbas av det!
Det var liksom inte karma jag skrev om i inlägget, så den diskussionen får du föra nån annanstans. I min förra kommentar förklarade jag endast min syn på vad jag tror att karma är – jag vet inte om jag har korrekt uppfattning.
När jag skrev inlägget, för drygt en vecka sen, konstaterade jag att livet inte är rättvist. Och det tycker jag fortfarande. Mord och våldtäkt förtjänar ingen. En del sjukdomar kan man till viss del motverka att man ådrar sig, men att nån skulle förtjäna lidande har jag aldrig uttryckt. Hämnd tror jag inte heller på. Det är nämligen inget nöje att se den som gör en illa själv fara illa. Jag trodde det ett tag. Livet har lärt mig annorlunda.