Eländen och annat surt

Idag vaknade jag till en riktig Eländes eländig dag, kändes det som. Först sumpar jag en sovmorgon när jag äntligen kan ta en. För hur roligt är det att vakna halv sju en dag när man är ledig? Inte roligt alls.

Naturligtvis låg jag och ältade en massa saker i sängen, vilket säkerligen gjorde så att jag kände Eländet ännu påtagligare. Det var allt ifrån jobbsituationen till de 14 okorkade vinflaskorna från igår. Sen bestämde jag mig för att kliva upp. Nu funderar jag på om jag ska ta en tur till Stormarknaden oduschad eller nyduschad för att kolla om möjligen Coop har korkapparater. Varken själva Gränby centrum i sig eller Coop är några av mina favoritställen. En gång i tiden var emellertid Coop = Gränby centrum. Då var det en bra affär där man kunde handla allt från spik och möbler via mat till skor och kläder. Och cyklar. Nu har man gjort om affären till nån sorts finare delikatessplace. Eller i alla fall har man försökt. Nä, det var bättre förr! Coop, alltså.

Både Coop och Tofflan var bättre förr. Men den senare var lika sur då som hon är nu.

Nä, jag orkade inte ligga kvar och älta och ingen av mina Wordfeud- och Ordjaktenmotståndare var vakna, så jag klev upp. Fixade kaffe, slog på datorn och tog in tidningen. Kollade mejlen först och dagens idiotmejl hade följande lydelse:

Do you need an urgent loan? Behöver du ett brådskande lån?

Men alltså, varför är folk så intresserade av min ekonomi? Och varför är nån så dum att den tror att jag skulle svara på ett mejl som bara innehöll ovanstående två meningar?

I lokalblaskan var det ännu fler eländen att läsa om – vilken TUR att min prenumeration snart går ut och att jag verkligen har bestämt mig för att inte förlänga den efter typ 30 års abonnerande… Jag kastade en blick på tidningen och rubrikerna gjorde mig ännu mer eländig. De handlade om

• näthat
• influensan pressar vården
• besparingar i vården
• allt fler arbetslösa
• olyckor på isen anmäls inte

Inte konstigt att man känner sig eländigare än eländigas… Jag började faktiskt bläddra i tidningen, men sen hamnade jag framför datorn, av nån anledning. Och här händer inte mycket heller. Mer än att jag fryser om fötterna. Och att besöksstatistiken för bloggen har sjunkit. Kanske har en och annan läst Nicolas Jacque­mots rekommendationer att man slutar snoka så mycket i sociala medier och i stället går vidare med sitt eget liv. Å andra sidan, så trist för den som tjänar pengar per besökare… För det handlar ju alltid om att vara närig, eller? (Nu är jag ironisk.)

Äsch, nu har klockan blivit nio och om jag ska slippa slåss om parkeringsplatser med alla storhandlare och alla systembolagsshoppare bör jag nog sätta fart. NU!

PS Sa jag att det snöar också och är minusgrader?

PS 2 Kaffet var gott, i alla fall…

Livet är kort.