Ute i kylan – på flera sätt

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.

Hela förmiddagen idag ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

Regnet gör väntan på solen värd.

Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!

Livet är kort.