Det var ju inte helt tyst under förra året kring det lilla ordet
hen.
Tänk att ett sånt yttepytteord kan skapa ett sånt liv i luckan som det blev! Själv höll jag mig en bit utanför debatten. Min ståndpunkt är att hen är OK att använda när man inte vet könet eller när personen som ska beskrivas själv tycker att hen är lämpligt. I övriga fall får det lätt ett löjets skimmer över sig. Jag kände mig till exempel förlöjligad av en SUR kvinna som kallade mig hen på Fejan (jag fick kommentaren uppläst för mig, för jag finns ju inte på Fejan). Förlöjligad därför att jag är en hon och inget annat. Mitt kön är inte osäkert och det visste den SURA kvinnan ifråga, så det var bara ren elakhet från hennes sida.
Hur som helst, nu är det dags för ytterligare ett nytt ord. Ett ord som egentligen inte är så nytt, nämligen det ännu mera yttepyttiga ordet
en.
Syftet med att börja använda det är att få ett könsneutralt alternativ till ordet
man.
Alltså det pronomen man (sic!) använder när man (!) vill beskriva nånting lite generellt så där och inte helt utpekande vilket kön som tycker/tänker/säger nåt.
Men att använda en är egentligen inte nåt nytt! Det används dialektalt, till exempel i Östergyllen, och det har använts ganska länge.
Dagens Nyheter har skrivit en intressant artikel om detta. I artikeln uttalar sig lite olika människor om vad det anser om en. De flesta är rätt OK med det, utan Magdalena Ribbing, enligt artikeln med titeln etikettsauktoritet. Jag undrar lite över varför man har tagit med hennes åsikter i den här frågan – hon är ju knappast språkexpert – men hon säger:
Jag undrar om inte ’en’ är på väg att bli en modegrej precis som ’hen’. Det hela känns fjantigt. Möjligen är ’en’-inträdet ett utslag av att vilja vara fin och ha extra finess. ’Man’ ses som tjatigt och tråkigt […]
Modegrej eller inte, jag tycker inte att en skulle påvisa att man är fin och har mer finess, snarare att man går tillbaka till sina rötter. Dessutom tycker jag att en är bättre än man. Fast ibland funkar det alldeles utmärkt att, som vi ibland inte vågar göra för att vi är rädda att förhäva oss, skriva
jag
i stället för man….
Har du nån åsikt i den här viktiga frågan???
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Haha…lustigt, jag har också bloggat om detta idag 🙂 I mina ögon löjligt…visst, man (en) kan säga en om man (en) vill … gör mig inget.. men ”man” i detta sammanhang ser jag inte som könsbundet … 🙂
Måste genast in och läsa! 😛
Nej, det gör inte mig heller nånting, men man betyder ju man och ordets etymologiska betydelse blir ju en jämförelse med man/män.
Jag tycker att det är bättre att använda jag, man är för mig väldigt vagt och signalerar osäkerhet.
Nä! Jag blir bara irriterad om jag ska börja grotta i sånt!
Jag förstår inte riktigt vitsen med det. Jag kör på som jag brukar.
Jag kör på med jag. Och du kan ju köra på med FEM i stället för en! 😆
Haha! Ja, det skulle jag kunna göra!
Men för mig låter sånt där som om någon sitter någonstans och har alldeles för lite att göra på jobbet! Varför bry sig om att ändra på nåt som fungerar och har fungerat i alla år? Är det för att reta upp folk, eller?
Fem är fler än en, bättre!
Nej men jag gillar inte man, det känns vagt. Fast den som tagit upp en är nog nån genusmänniska. Jag föredrar jag framför man!
Jag använder man, o det fllitigt, även en- om mig själv, eller konstaterar att ”folk gör ju det” -blir till man gör ju det…Jag har i många år sagt ”hennom” när jag varit osäker eller menat en transvestit/transperson. Jag tror att jag säger/skriver man om mig när jag skriver lite allmänt, o så har jag ju blivit upplärd att det är fult att ständigt framhäva sig som Jag. Men hen- ja,jag har mest lett snett åt debatten o tänkt att det går över ! 😀
Jag försöker undvika man, som jag tycker är vagt, och använder så långt det går jag. Men det är jobbigt, för jag är också itutad att man (!) inte ska framhäva sig själv…