Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.
Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.
För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.
Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:
Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.
Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.
Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.
Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.
Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.
Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.
Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.
Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.
Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.
Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?
När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.
Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner, gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.
Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.
Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.
Jag skulle aldrig håna dig . gillar dig för att du är rak . Jag har säkert varit en dålig vän men som du har läst så gick mina krafter denna jul till min familj. Mina krafter tog slut liksom.
Dewt där med mobbing på jobbet känns igen .För mig så var det två år sedan jag blev stungen i ryggen. Det är fan inte skoj. Och man blir misstänksam. I mitt fall så går ja grunt och oroar mig för att jag gör fel saker mm.Okul,
Kram
Vi har alla våra kors att bära. Vad jag tycker är en dålig vän behöver inte vara en dålig vän – det jag ville säga med det här inlägget är att jag är överkänslig när det gäller vänskap och vad en vän är. Jag tror alldeles för många om gott för att se inse att nej, de var inga vänner, de är bekanta. Men jag lär mig!
Jag har skrivit om detta tidigare med jobbet, men mest i låsta inlägg. Nu har jag insett att jag faktiskt inte har nån som helst tystnadsplikt… Igår var det fyra år sen jag slutade. Det gör fortfarande ont. Min tillvaro är fortfarande osäker, utan fast anställning, medan min före detta chef välkomnades tillbaka i företaget så småningom efter en tid på en annan arbetsplats. Detta fick mig att inse att man fortfarande håller varandra om ryggen på mitt förra jobb. Det är ruggigt, som sagt, hittar inget bättre ord.
Kram!
Du gör helt rätt att berätta öppet vad som hände . För det är en skam att du blev behandlad så !!
Kram
Jag råkar säkert illa ut för att jag skriver om det öppet, men varför ska jag tiga? Jag har lidit i flera år medan andra har lyft skyhöga månadslöner och haft det bra. Jag har också diskuterat saken med en förtroendevald och kom fram till att jag inte har nån tystnadsplikt.
Kram!
OM du skulle råka illa ut för att du skrivit sanningen då jäklar kontaktar jag Janne Josefsson!
Tycker det är bra att du är ärlig och skriver hur saker och ting gått till!
Försöker få äldsta dottern att skriva om hur det var/är på hennes arbetsplats så att allmänheten får reda på allt ”skit” som förekommer där, men..
Mobbning är så fruktansvärt och jag vet, att det är svårt att lita på människor efter att ha varit utsatt.
Jag vet inte hurdan vän jag är, försöker efter bästa förmåga och faktiskt dagsform finnas där för mina vänner, de är inte så många, men de jag har bryr jag mig om..
Ha dé!/Kram
Det man ska komma ihåg att är att detta är MIN sanning. Min före detta chef har antagligen en annan version.
Det som har hindrat mig hittills är inte bara eventuell tystnadsplikt utan också det faktum att jag faktiskt fortfarande är arbetssökande. Och vem tror man på – den som har blivit av med jobbet eller chefen? Inte svårt att se. Din dotter ska nog tänka sig för innan hon agerar, det kan slå tillbaka.
Du är en synnerligen god vän, för du var den som näst efter Anna piggade upp mig med blommor, kort med mera. Och många vänliga och omtänksamma kommenterar.
Kram!
Hej Tofflan. Hittar inte inlägget ”som man blir bemött bemöter man andra del 1”. Letar o letar…
Inlägget heter samma som del två, men utan tillägget del ett. Jag skrev det för några dar sen, du får leta bakåt. Använd sökfunktionen i högerspalten eller kalendern, också i högerspalten.
Det är klart att du kan berätta om hur du haft det, jag tror det är bara bra. Både för dig och för andra… 🙂
Stor kram
Jag vill berätta för att ge en bakgrund till varför jag är som jag är. Kärv, kantig, misstänksam, hård mot de hårda, snäll mot de snälla, typ.
Kram!
En tanke slog mig att om alla behandlade andra som man själv blev behandlad så kommer det alltid att slå tillbaka på en själv.
Å gudars så jag knöt ihop mig själv genom att bara tänka tanken… 🙂
Jag är rätt kärv jag också, fan så kärv mot dem jag inte tycker om av en eller annan anledning. Men oj, så snäll jag är mot de jag tycker om.
Hård är jag för det mesta, mot alla. 😉
Kram
Chefen jag skriver om blev sen själv utköpt från den nya arbetsplatsen – bara för att lite senare tas emot, med öppna armar, av vår gemensamma före detta arbetsgivare. Det är skamligt att mobbare får hållas!
Jag gillar kärva, hårda tjejer! 😀
Kram!
För mig är du en bra och klok vän, även om vi mest hörs via nätet och lite sms/tel. Det var ett väldigt uselt sätt du blev utsatt för på ditt gamla ställe, men du vet att det inte är dig det beror på, eftersom fler drabbades, och du har en helt annan position där du är nu !
Kram på dig !
Även du är en riktig vän, Gunilla! Vi har ju träffats några gånger, men jag hoppas att det blir snart igen och i Uppsala så att vi kan hälla rödvin i Mies oförskämt vita soffor! 😛
Kram!
Oja… ni är så välkomna så. Jag gillar er så pass att jag riskerar sofforna. Inte illa va? 🙂
He he he…. Tänk om du slutar gilla oss efteråt??? 😎
Den risken tar jag… för jag är övertygad om att den är obefintlig! 🙂
Vi är rika, vi kan betala kemtvätt! *ljuger lite* 😈
Jag är chockad, det var riktigt illa! Bra att det kommer ut, starkt gjort av dig, och helt rätt!
Kram!
Det finns mer som har skett på skattebetalarnas bekostnad. Och medarbetares.
Kram!
Det är bra Tofflan… att du skriver om det som gör ont hos dig, och som garanterat gör ont hos många andra i samma situation. Ju äldre jag blir har jag svårare och svårare att klara av när människor är medvetet elaka. Det spelar ingen roll om det står i tidningen, är på TV, i en film eller i verkliga livet… jag klarar inte av det alls. I verkliga livet säger jag ifrån, på ett inte alltid så genomtänkt sätt, och resten hoppar jag oftast över att läsa/titta på. Fy, fan… jag fick ont i magen av att läsa din historia. JÄTTEBRA av dig att du skriver!!!
Vet att det här kommer i fel inlägg nu men: Lycka Till på jobbet imorgon! 🙂
Tack Caroline! Jag måste få ur mig det som finns inuti dom ligger och gnaver och skaver.
Ser fram emot morgondagen!! 🙂
Va??!! Blir det del tre, månne?
Kram!
Funderar på att låta nån annan skriva det på annan plats…
Kram!
???
!!!
Nåt helt annat, välkommen tillbaka till jobbvärlden imorgon! Vi kan väl luncha nån gång framöver?
Kram!
Tick, tack! 😛 Klart vi tar en lunch framöver! Snart.
Kram!