Don’t say a word

Det var inte alls meningen att vi skulle sitta uppe halva natten igår. Men vi fastnade båda två vid filmen Don’t say a word (2001) på SvT1. Fästmön hade sett den förut, jag känner igen delar av den, så jag har väl också sett den. Hur som helst, vi fastnade och fick ett par läskiga timmar.

Lite missvisande titel, men annars så…

Michael Douglas spelar, för övrigt lysande, en psykiatriker med en liten dotter och fru. Frun har brutit benet och är sängbunden i nån sorts märklig metallställning. En dag inträffar det mest fruktansvärda: nån tar sig in i deras hem under natten och kidnappar dottern. Dessvärre är det ingen vanlig kidnappning, för gärningsmännen vill inte ha pengar. I stället vill de att psykiatrikern lockar ur en ung patient några siffror. Siffror, som ska leda dem till rikedom…

Det här blir en katt-och-råtta-lek. Fadern ska under tidspress försöka locka ur en psykiskt sjuk människa nånting som hon har ägnat flera år åt att förtränga. Ska jag vara lite kritisk tycker jag att det går väldigt lätt för honom att få den unga tjejens tillit. Det känns inte riktigt trovärdigt. Lite missvisande tycker jag också att titeln på filmen är. Det är ju just motsatsen alla inblandade önskar att den unga patienten ska göra.

Men det blir ett högt betyg, för den här filmen var riktigt otäck och spännande!

Livet är kort.